Senaste numret
Förord
Dikten
Kalendariet
Prenumerera
Äldre nummer
Om Karavan
Kontakta oss
Start
Motströms, dit skriften måste ta sig
- Tycker ni att jag är tokig, madame? Poeterna är ju galna. Fredliga dårar.

Det är i Hanoi, det är vinter och vi befinner oss i en av gamla stans smala, livliga gränder. Han bär en lång, blå ytterjacka som han behåller på också inomhus. Lê Dat, poeten som fick vänta i 30 år på att bli utgiven efter sin "omskolning".

- 30 år, 30 bufflar. Jag hatar bufflar!
Armarna sveper runt i luften när han pratar, och han har en präktig tofs som letar sig upp ur håret. Han säger att han älskar ordens skönhet, att poetens arbete i första hand är ett arbete med språket och att språket är poetens fosterland. För honom är Vietnam det vietnamesiska språket och den som förnyar språket en patriot.

Han sökte nya former och gränsöver-
skridande inom poesin, och engagerade sig 1956 i en demokrati- och estetikrörelse.

Då insåg han att verkligt skapande bara är möjligt i en demokrati. Ty engagemang-
et för ett öppnare samhälle ledde för honom till idel stängda dörrar, såväl partiet som författarförbundet slog igen sina portar och han hamnade på "svarta listan".
Han skickades ut på landsbygden, hela tiden till nya åkrar, och betraktades som spetälsk. Att publicera nya diktsamlingar var det inte tal om. Förrän efter 30 år. När jag frågar om han ångrar sig, om han skulle göra samma sak idag, svarar han:

- Man följer sin väg. Antingen får man ära eller motsatsen. Jag trodde att det fanns en öppning, då, 1956. Men jag ångrar ingenting.

Alla åren då han blev stoppad i sitt arbete, i levandet. Tomrummens år. Ändå säger han att kärleken är inspirationen. Han utstrålar revolt och bräcklighet på samma gång när han lägger till: "den fördömde poetens" kärlek (le poète maudit).
Läs vidare >>
© Karavan | Box 17131 104 62 Stockholm | Foto: Mikael Lindström Webb: Helena Anderhag