Recenserat
Besvärjande kärleksbrev i diktens form
Idea Vilariño
Inútil decir más / Onödigt säga mer
Översättning: Lasse Söderberg
Collage: Pepe Viñoles
Smockadoll förlag, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2021.
Det finns poesi som sätter sig i magen: den tycks hoppa över hjärnan, går så att säga direkt på inälvorna. När jag läser uruguayanskan Idea Vilariño (1920-2009) begriper jag inte riktigt vad som händer – men i magen känns det. Så skenbart lätt att läsa hon är, Vilariño, i denna tvåspråkiga utgåva, Inútil decir más / Onödigt säga mer, i Lasse Söderbergs lika avspända som tonträffande tolkning:
Jag är inte här
vänta mig inte längre
det är längesen jag gav mig av
sök inte
fråga inte
ring inte här finns ingen.
Det svåra hos Vilariño ligger i dikternas insida, i deras livsläge skulle man kunna säga. Jag återkommer dit.
Idea Vilariño, som var från Montevideo, debuterade 1945 och kom därmed att räknas till den så kallade Generación del 45, där Juan Carlos Onetti väl är den mest celebra figuren. (Med Onetti hade Vilariño också en kärleksrelation). Vid sidan av sin diktning, som inte är särskilt omfattande, arbetade hon som läroverkslärare och bibliotekarie. Hon skrev också sångtexter till olika musiker.
Lasse Söderbergs urval är noga övertänkt. Dikterna har hämtats från fyra olika samlingar, utgivna över lika många decennier, men här finns en betvingande konsekvens i såväl ansats som stil; det är en och samma röst som talar genom hela boken, som i ett brev. Vilariños diktion är vardaglig, naken, med en viss hårdhet – ”I dikten är benstommen det väsentliga”, skriver Söderberg i en inledande reflektion. Rent tekniskt skriver Vilariños frivers, men den är nogsamt fraserad. Framskuren, tänker jag under läsningen.
Olycklig eller ska vi säga omöjlig kärlek är det stora motivet, och till detta ansluter ensamheten, dödens dagliga närvaro, livets och tidens overklighet. Med få undantag rör det sig om på något vis doft- och färglösa dikter, nästan tinglösa också. När det å andra sidan dyker upp något materiellt eller sinnligt – ”flyktig smuts / i den lysande svärtan”– blir det desto starkare.
En del så att säga mer fysiska färger får läsaren ändå, genom Pepe Viñoles interfolierade collage, vars vibrerande stumhet passar väl med poesin.
Här
i fjärran
suddar jag ut dig.
Du är utsuddad.
Vilken besvärjelse ligger inte i denna lilla dikt. Och se hur subtilt den på samma gång ljuger och utsäger en sanning. Vilariños poesi är full av sådana meningsskapande motsägelser.
Denna dikterskas behärskning (fast jag är osäker på om det är det bästa ordet, man kunde också säga stränghet eller försvurenhet) tycks ibland vara återhållen gråt. Eller är dikten snarare den värdighetens form som blivit kvar efter gråten, ett finalt yttrande där inget kan adderas och inget dras ifrån, som askans vikt efter en kremering. Dikten är livsläget, efter att livet tagit slut (eller åtminstone kollapsat). Kanske är den också en början på något annat.
Det blir ibland lite väl ordknappt, enkelheten känns då mer platt än plastisk. Men det kan bero lite på hur blicken faller på sidan, vilken sinnesstämning man råkar befinna sig i. Ibland halkar man vidare utan att känna något särskilt, ibland är lika enkla ord nästan hjärtslitande:
Här är jag
i världen
på en plats i världen
och jag väntar
väntar.
Kom
eller kom inte
jag
befinner mig här
och jag väntar.
