arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

Bildrik poesi buren av vrede och sorg


Bildrik poesi buren av vrede och sorg


Asmaa Azaizeh
Tro inte på mig när jag talar om kriget
(La tusaddiqu-ni in haddathtu-kum ʿan al-harb, 2019)
Översättning: Jasim Mohamed
Rámus förlag, 2019

Texten har publicerats i Karavan nr 1/2020

Omslag Tro inte på mig när jag talar om kriget

Med sin tredje diktsamling Tro inte på mig när jag talar om kriget introduceras den palestinska poeten Asmaa Azaizeh (född 1985) till svenska, i översättning av Jasim Mohamed. Med en hektisk och bildrik poesi ger Azaizeh oräkneliga namn åt vredens, exilens, ockupationens och krigets verkningar genom ett såväl samtida som historiskt Palestina.

Jag slås direkt av det ömsom beräknande, ömsom undflyende drag som finns i Azaizehs poetiska stil, en kombination som blir synlig på flera nivåer i dikten ”Jag trodde aldrig att jag skulle behöva lära mig att dö”. Titelraden är ett citat av den rumänske författaren Mihai Eminescu, men hos Azaizeh omvandlas citatet till en anafor som vid varje omtagning frammanar en stegrande rytm, liksom ett intryck av att någon talar och att det är ett viktigt budskap som framförs. Anaforen har ett retoriskt drag över sig – men Azaizehs poesi propagerar inte för en avgjord sak, snarare spränger och splittrar de bildrika dikterna den strukturella helhet som ofta skapas av en anaforisk upprepning. Stilfiguren avger ett implicit löfte om att ett budskap ska förmedlas – och när det löftet ständigt bryts uppstår en spänning genom dikten. Men friktionen mellan diktens stil- och formnivå förmår även gestalta konflikten i det pågående krig som omskrivs, det faktum att löften varken kan ges eller mottas i en tid när tillvaron är stadd i splittring.

Tro inte på mig när jag talar om kriget påminner mig, lite oväntat, om vissa av Bruno K. Öijers diktsamlingar under 70-talet. Vreden i bildarbetet – driven av undertryckt sorg stöter den mot allt i sin omgivning, inklusive sig själv – sammanlänkar poeterna. Att Jasim Mohamed likaså översatt Öijers senare poesi till arabiska manar möjligtvis fram min association – men det finns något i Öijers kombination av suggestionskraft, agg och hånskratt som jag upplever att Azaizeh tar steget längre. Detta har att göra med hur dikterna i Tro inte på mig när jag talar om kriget öppnar sig mot en definierbar politisk samtid. Samtidigt fördjupas språkets relation till diktjagen genom metaforiken, något som manifesteras redan i diktsamlingens första stycke:

Ni ska inte tro att jag här ger uttryck åt mitt jag,
detta påhitt som knappt är värt ett lökskal
Mitt jag är en källarhåla djupt under jorden
Men språkets trappa som leder dit
har väldiga möss nött
sönder och samman till spån


Frågor rörande krig, subjektivitet och språk tar sig åtskilliga uttryck genom diktsamlingen. Diktjaget skiftar ständigt skepnad (djurmetaforer är ett dominant inslag) och beskriver sig självt som både attackerat av och medansvarigt för krigets hemskheter. Detta koncentreras när Azaizeh leker med ansatsen ”Jag är”. Greppet är genomgående i Tro inte på mig när jag talar om kriget, men kulminerar i dikten ”Allt detta för en köttbit”:

Jag är det förstörda axet som den annekterade åkern stöter bort
Jag är åkern som pansarvagnar plöjer
Jag är fågelskrämman som stoppar dem
Jag är fågeln som hungrig sitter på deras kanoner


Ett lite väl beprövat grepp, kan tyckas, men likaså effektivt när det handlar om att skifta perspektiv och detronisera diktjagets status. Genom att repetera ”Jag är” motsägs och utvecklas diktens utsaga, vilket resulterar i att är:ets giltighet problematiseras. På så vis förmår diktjaget härbärgera och förmedla heterogena och kollektiva erfarenheter av förtryck, exil och krig som ligger utanför dess gränser. Eller som Hanna Nordenhök formulerar det i sitt efterord: ”Vreden är till och med större än jaget, detta ’påhitt’ som visserligen möjliggör rörelsen genom ett existentiellt tumult, men vars gränser aldrig tillåts stelna.”

Asmaa Azaizeh arbetar som journalist och driver ett palestinskt kulturcenter i hemstaden Haifa. Med sin diktning har hon trätt fram som en av de mest betydande palestinska rösterna i sin generation. Tro inte på mig när jag talar om kriget är en både behärskad och konfliktfylld diktsamling som står ut ifrån andra poesiöversättningar vi fick ta del av i fjol.

 

FILIP LINDBERG