Recenserat
Det förflutna ett evigt eko
Farhad Shakely
Avlägsenhetens strängar
Översättning och förord: Bo Gustavsson
Efterord: Bo Utas
Lindelöws bokförlag, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2015
Jag önskar att du hade väntat på mig ett enda ögonblick,
bara ett kort ögonblick,
då skulle jag ha återvänt
och kommit tillbaka
till vår mötesplats förfallna ruiner
som är ett ärr på minnets,
poesins och de gångna årens kind!
Så inleds en av de senare dikterna i Farhad Shakelys aktuella samling Avlägsenhetens strängar. Det korta stycket illustrerar flera av de återkommande teman som är centrala i poetens hela produktion, där exilen och avlägsenheten är de mest framträdande. Farhad Shakely lämnade som tjugofyraåring Kurdistan och Irak och kom tre år senare till Sverige, där han har varit bosatt sedan dess. Han har givit ut ett 30-tal böcker och arbetar även som översättare och forskare. Den senare delen av hans produktion har kommit att upptas mer av sufiska frågeställningar, och också påverkats av den traditionen, men man känner igen de tidiga spåren av mer politisk och stundtals erotisk karaktär i de senare dikterna. Kvar står också hela tiden avståndet, frånvaron och i någon mån längtan. En längtan till det ursprungliga hemmahörandet och till det som en gång var.
Det är lätt att förblindas av Shakelys bildspråk och starka ord. Han använder sig av bilder och symboler på ett sätt som känns ovant, i alla fall för någon som mest läst västerländsk poesi. Det är vansinnigt vackert och mättat av betydelser. Men ibland är det svårt att behålla en känsla av verklighet i de stora orden, särskilt innan man kommit in i Shakelys sätt att skriva. När man väl hittar in och känner pulsen och det levande blodet i orden och dikterna de skapar blir det starkare. Då spelar det inte längre någon roll vart eller till vem diktarjaget riktar sitt Du. Om han vädjar till sitt Kurdistan att åter ta emot honom, att låta honom komma hem till det förflutna, till bergen, vyerna, grönskan han saknar så mycket. Eller om det är en älskad, ett minne, eller det mänskliga som något allmänt som omtalas. Oavsett hur man väljer att tolka det i stunden råder det ingen tvekan om att dikterna uttrycker en stor sorg. Och även om de senare dikterna (samlingens avslutande dikter är bara ett par år gamla) mer tar sig an sin samtid är det intressant att se hur det förflutna, och än en gång avlägsenheten till det, finns närvarande mellan raderna, som ett evigt eko. För diktarjaget, och kanske för var och en av oss.
Dikterna i Avlägsenhetens strängar har översatts till engelska av poeten själv och därefter har de i samarbete med Bo Gustavsson översatts till svenska. Resultatet fungerar väl och Shakelys dikter tycks trivas i sin svenska språkdräkt.
