Recenserat
Döden som alltid är där
Kim Hyesoon
Autobiografi av död
(죽음의 자서전 2016)
Översättning: Jennifer Hayashida & Andjeas Ejiksson
Förord: Aase Berg
20TAL Bok, 2022
Texten har publicerats i Karavan 1/2023
Vad skulle du säga till döden om du verkligen fick chansen, och skulle den ha något att säga till dig? Döden som alltid är där och som tränger sig in i varenda vrå av människans skrymslen. Döden som rytm, som motpart och som partner. Det är frågor som kommer när jag läser diktsamlingen Autobiografi av död av den sydkoreanska poeten Kim Hyesoon i översättning av Jennifer Hayashida och Andjeas Ejiksson. Deras tolkning är baserad på den engelska översättningen, Autobiography of Death från 2018, gjord av Don Mee Choi.
Den sydkoreanska poeten Kim Hyesoon (född 1955) började publicera dikter 1979. 2021 tilldelades hon Cikadapriset till minne av Harry Martinson. Hon är en av Sydkoreas största poeter och hennes dikter har översatts till flera språk. Autobiografi av död är den första av hennes böcker som har översatts till svenska.
Så vad innebär då denna död som framträder i diktsamlingen? Redan i innehållsförteckningen förstår vi att det rör sig om 49 dagar, de dagar som en människa efter dödsögonblicket befinner sig i gränslandet mellan liv och död. Detta enligt den tibetanska dödsboken, som är en av Kim Hyesoons utgångspunkter. Boken innehåller lika många dikter samt en epilog.
Kombinationen av alla dikters titlar ger nästan en första dikt. Åtminstone ser vi vad som komma skall. Vi kommer att börja i dikten ”Pendla Dag ett”, och fortsätta framåt. I ”Dag nio” hittar vi ”Vardag vardag vardag”, ”Dag arton svarta fisknätshandskar”, ”dag tjugosex a e i o u” och slutligen epilogen ”Rytmens ansikte”.
I en av de allra första dikterna, ”Fotografi dag tre”, dyker dockan upp. En docka som diktens du talar med, och plågar, en docka duet ser och ömmar för. Detta för tankarna till alla dessa dockor som flickor plågat genom åren. Är dockan den första död vi möter som vi ger kärlek? Är vi själva bara dockor inför den död som vi själva kommer att stå inför? Dockan i Hyesoons dikt är älskad, och hånad för att vara älskad, och i slutet av dikten skrivs ett kort brev till dockan som ömt påminner dockan om att den fortfarande behöver någon som nattar den om natten.
Kim Hyesoon skriver:
I vilket fall kan du inte längre få din docka att stå
I vilket fall kan du inte längre få din docka att gå
I vilket fall kan du inte längre få din docka att skratta
Genom diktsamlingens gång fortsätter upprepningen av ord vilket ger en rytm att vila i. Utropstecken används flera gånger, ledigt och självsäkert. Hopskrivna ord kommer och går: något som gör många av dessa absurda och kusliga dikter uthärdliga. Ger dem ytterligare en dimension av liv.
I dikten ”Obduktion” står det:
När jag dricker, slår jag min mamma, slår min syster, slår min bror
Även om jag tar sömnpiller
gör det ont ont ont
Hämnd, hämnd, hämnd
Mina ögon rullar bakåt även när jag sover.
Kim Hyesoon tar oss in i kroppen, den fysiska i synnerhet. Den fysiska kroppen i vilken vi lever och dör. I dikten ”Dödsmamma” finns djuren utspridda. Mullvaden vid mammas hjärta, kråkan i håret och getterna i ögonen. Det groteska närmandet till kroppen påminner om Sara Stridsbergs roman Drömfakulteten, och dödens närvaro får mig att tänka på diktsamlingen Den vita rosen av Olga Ravn. Dessa tre böcker, som av en händelse alla pryds av en rosa färg som främst associeras med barndomens flickrum.
Men vi lämnas inte när dikterna tar slut. I 20TALs utgåva av boken finns också översättarnas kommentar samt ett utdrag ut ett samtal mellan Don Mee Choi, den engelske översättaren, och poeten själv. I dessa samtal finns nycklar som för oss närmare dikten. I de svenska översättarnas kommentar skriver de om att ”ta vid” där den engelska översättningen befinner sig, att översätta i relä. Detta för tankarna till barndomens visklekar, fast det egentligen är motsatsen. Orden varken förvrids eller förvrängs, de gör något annat: ger dikten ett fortsatt djup.
