Recenserat
En vilja att röra sig framåt
Två zimbabwiska poeter, Philani A. Nyoni och Togara Muzanenhamo, har just utkommit på svenska. De har olika temperament, olika tematik, men det finns också sådant som binder dem samman.
Philani A. Nyoni
Ett kräks bön
Översättning: Kristian Carlsson
Smockadoll förlag, 2019
Togara Muzanenhamo
Dikter
Översättning: Kristian Carlsson
Smockadoll förlag, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2019
Smockadoll förlag ger nu ut två poesipublikationer av Philani A. Nyoni och Togara Muzanenhamo från Zimbabwe, i översättning från engelskan av Kristian Carlsson. I båda fallen är det frågan om ett urval dikter från tidigare böcker: hos Nyonis rör det sig om diktsamlingen Philtrum 2.0 (2018), medan det hos Muzanenhamos är antologin Textures (2014), där hans dikter publicerats tillsammans med poesi av författaren John Eppel, som gör sig gällande. Dessa urval ledsagas i båda fallen av en avdelning med nya dikter som inte publicerats i bokform. Karolina Jeppson har skrivit pedagogiska förord där respektive poet får komma till tals.
Philani A. Nyoni, den yngre av de två, är förutom poet spoken word-artist, förläggare och filmproducent. Dikterna som utgör Ett kräks bön ”kretsar”, enligt förlagets pressmeddelande, ”kring situationen i Zimbabwe i samband med att Mugabe avsattes från presidentposten”. Dikterna riktas mot en särskild period i landets samtida historia, vilket tar sig flera uttryck. På första sidan tecknas exempelvis ett porträtt av Mugabes ansikte i profil. Under bilden står det textat med feta bokstäver: ”I AM STILL / LOOKING FOR / ROBERT MUGABE’S / NEW ADRESS. / I STILL WANT / HIM TO KNOW / WHAT MY POETRY / THOUGHT OF HIS / TIME IN POWER. // ASANTE SANA / PAN”.
”PAN” är Nyonis signatur, bestående av hans tre initialer, medan ”ASANTE SANA”, betyder ”Tack så mycket” på swahili. Två ord som Mugabe avslutade sitt sista tal till nationen med innan han avgick, vilket, enligt Nyoni, skulle signalera business as usual i ett läge då Mugabe i själva verket var tillfångatagen av militären. Mot denna fond formulerar Nyonis teckning ett lika satiriskt som smart meddelande, hemmahörande i den politiska karikatyren.
I sin poesi angriper Nyoni makten med ordlekar och temperamentsfulla rytmer – på ett sätt som gör det tydligt att han har erfarenhet av spoken word. Poesins musikaliska flöde har en framåtfart och ett sätt att sätta frågetecken som gör det klart att dikten befinner sig i opposition: den är inte sen med att vända sig mot en föreställd läsare. Dikten vill nå och engagera en. Denna strävan efter kommunikation och kontakt blir som mest akut i relation till folkmordet ”Gukurahundi”, utfört av den zimbabwiska nationella armen (ZNA) mot ndebele-befolkningen i Matabeleland mellan 1983 och 1987, då Mugabe kommit till makten. Massakrerna har ännu inte erkänts officiellt som folkmord och Nyoni insisterar därmed på att benämna dess existens:
Tystnaden överröstades
när själlösa Femte brigadens sulor
fläkte upp matabeletrakternas ansikte,
röda baskrar skar genom grönskan,
på jakt efter blod fann de liv
att trampa under fötterna.
Varför denna likgiltighet?
Vilken hand slipade bajonetten?
Vilken tanke laddade geväret
och släppte lös gerillan i skogen?
De kallade det Gukurahundi: Ett renande regn.
Poesin rasar mot detta illdåd genom att artikulera frågor i lika retoriska som metaforiska språkkonstruktioner. Denna dubbelhet har sina fördelar: i Nyonis dikt är det inte minst intressant att utläsa hur poesin ställer sina frågor – och inte bara vad de frågar efter. Ett finstilt exempel är hur betydelseförskjutningen mellan orden ”hand” och ”tanke” arkiveras i styckets slut: ”Vilken hand slipade bajonetten? / Vilken tanke laddade geväret /och släppte lös gerillan i skogen?”. Genom en liten betydelseförskjutning gestaltas något stort: ansvaret för folkmordet läggs först på förövarna (”hand”), men sträcker sig sedan vidare för att fatta tag i den ideologiska konstruktionen (”tanke”) som gör ett folkmord tänkbart.
Enligt min mening har dock dikterna i Ett kräks bön en tendens att bli väl retoriska, särskilt när entydiga adjektiv används för att garantera vissa betydelser. Å ena sidan ger detta läsaren anledning att tänka kring vad det innebär att benämna det förbjudna, att trotsa maktens falska historiekonstruktioner. Å andra sidan slår Nyonis poesi som hårdast när det poetiska språkarbetets subtila schatteringar och meningsförskjutningar kombineras med ett expressivt raseri.
Om dikturvalet till Ett kräks bön koncentrerades kring en serie samtidspolitiska händelser hålls urvalet av Togara Muzanenhamos poesi – Dikter – inte ihop av ett liknande ramverk. Tvärtom kännetecknas hans poesi av hur dikterna oavbrutet växlar mellan tider och rum: denna poesi är i ständig förflyttning, far världen över i jakt på sina ämnen med en rörlighet som avspeglar en alltmer globaliserad samtid. Muzanenhamo citeras även i förordet i förhållande till detta: ”Jag tycker inte om tanken på att det jag skriver måste vara baserat i Zimbabwe. Det är själva ämnet som fångar mig, var det än må komma ifrån. Den geografiska platsen är för mig sekundär.” Genom uttalandet vänder sig Muzanenhamo mot den alltför vanliga förväntan, utifrån stereotypa föreställningar, på att författare från Zimbabwe bör skriva om Zimbabwe, som om deras poesi skulle vara bunden enbart vid en plats.
I Muzanenhamos poesi finns även ett utpräglat intresse för historiska händelser och personer. I Dikter är främst sport är ett återkommande ämne: cykling, cricket och framför allt hästkapplöpning. Diktsviten ”Bluegrasstrakterna” är ett slags hommage till den afro-amerikanska jockeyn Isaac Murphys (1861–1896) liv. Svitens sju delar går från att befinna sig nära Murphy på kapplöpningsbanan till att betrakta hans begravningsplatser (som ändrades i och med att arvet från Murphy blivit allt viktigare). Perspektivskiftena skapar sammantaget ett komplext och spännande porträtt, såväl av en person som av olika tider.
Vad jag främst uppskattar med Muzanenhamos dikter är hur de ömsom fascinerar, ömsom förvirrar mig. Hans sätt att luckra upp etablerade versmått inifrån gör poesin till hälften igenkännbar, och svårigheten med att ringa in och sammanfatta denna bok blir, i skrivande stund, därmed påtaglig. För det mesta är detta en produktiv omständighet, men i denna samling slår spretigheten ibland över i rörighet. Vissa diktsekvenser innehåller så pass många adjektiv och andra deskriptiva element att de har benägenhet att slå ut varandra. Den poetiska bilden blir överbelastad: ”onyxhimlen låg veckad över tusen tunnland / busksnår – den oljiga aftonen tårade sig över en platt horisont”.
Istället fastnar jag för de mer koncisa och konstaterande dikterna hos Muzanenhamo. På stilens nivå finns här en saklighet som paradoxalt nog gör vissa enigmatiska undertoner mer läsbara:
Där delfinerna samlas
färdas mörkret i folksagornas spår –
vi skapade historia
i djupet av varje andetag,
våra namn bleknade,
klipporna kunde glömmas.
Diktens grafiska form påminner mig om en trappa: steget ned till en ny rad förnims tydligt och tungt i kroppen. Det känns som om dikten är på väg mot något specifikt – men när jag väl kommit till dess slut har jag ingen aning om vad det kan tänkas vara.
Nyoni och Muzanenhamo skriver sinsemellan mycket olika typer av poesi. Samtidigt finns det ett stilistiskt temperament som förenar dem. Oavsett ämne kännetecknas deras dikter av en vilja att röra sig framåt, att trotsa det befintliga för att skapa sig något eget – nytt.
