Recenserat
Hymner till ”Den goda visheten”
Från avestiska, ett nordiranskt språk som mycket få i vårt land behärskar, har översättaren Ashk Dahlén på ett personligt vis tolkat profeten, filosofen och diktaren Zarathustras sånger. Ett djärvt och imponerande försök att levandegöra flera tusen år gamla religiösa texter på modern svenska, menar Bo Utas, som här också ger en historisk bakgrund.
Zarathustra
Sånger
Tolkning: Ashk Dahlén
h:ström Text & Kultur, 2023
Texten har publicerats i Karavan 4/2023
När nu Iran är kusligt aktuellt i världspolitiken finns det extra anledning att påminna om landets urgamla kultur. Rent politiskt kan man konstatera att Kyros kallad den Store för cirka 2 500 år sedan grundade vad som betraktas som världens första imperium, det akemenidiska Iran. Det lade grunden till en politisk, språklig och kulturell tradition som ännu utgör en viktig del av Irans identitet. Olika former av persiska blev det imperiebärande språket, även efter det att Alexander den store erövrat riket 334 f.Kr. och följts av en grekisk dynasti och sedan en nordostiransk (partherna). Den akemenidisk-persiska imperietraditionen återetablerades med full kraft när den sasanidiska dynastin tog makten 225 e.Kr. och förblev mönsterbildande även efter den islamiska erövringen på 600-talet, också under de mongoliska och turkiska dynastier som kom att styra Iran.
Till Irans uråldriga politiska tradition fogas också en religiös som faktiskt är ännu äldre. Irans för-islamiska religion brukar kallas zoroastrism Det är en benämning som är tagen från grekiskans Zoroaster, som i sin tur är en anpassning av namnet på den tänkte religionsstiftaren Zarathustra (forniranskt egentligen Zarathushtra), som möter oss bland annat i Nietzsches berömda verk Also sprach Zarathustra. Namnet ser ut att betyda ”försedd med gyllene kameler” men enligt somliga ”med gamla kameler”. Denne Zarathustra ska ha levt i det nuvarande Irans gränsland i Centralasien någon gång mellan 1500 och 1000 f.Kr. Hans liv är höljt i ett mytiskt dunkel och det är osäkert vad i den religion som givits hans namn som direkt stammar från honom. I förislamisk tid kallades religionen i regel Mazdayasna, som ungefär betyder ”vishets- eller gudsdyrkan”. Akemeniderna var mazdayasnier men det är oklart om de var zoroastrier i egentlig mening. Zarathustra omnämns i varje fall inte i de inskrifter de lämnat efter sig, men under sasaniderna blev zorostrismen fast etablerad som Irans statsreligion.
Under de fyra hundra åren av sasanidiskt styre fram till den arabiska erövringen på 600-talet skapades en persisk-zoroastrisk imperiekultur som finns kvar som en grundton ännu i dagens Iran. Efter den arabiska erövringen övergick större delen av Irans befolkning gradvis till islam, och numera tänker vi på Iran som ett strängt muslimskt land. Den zoroastriska religionen kallar man nu i regel zardoshti, efter den nypersiska formen av Zarathustra, men anhängarna kallas också ofta ateshparast, ”eldsdyrkare”. De återfinns särskilt i ökenstaden Yazd. En form av zoroastrism lever vidare i Indien i den folkgrupp som kallas parsi, dvs perser. I Kiplings Just So Stories hörs till exempel en parsi säga till noshörningen: ”Them that takes cakes which the Parsee-man bakes makes dreadful mistakes” (läs den!). Dessutom finns numera zoroastrier spridda över stora delar av världen.
Allt detta skrivet för att ge en historisk bakgrund till en ny utkommen bok. Zarathustra. Sånger. Den äldsta iranska diktningen tolkad av Ashk Dahlén står det på titelsidan. Det är ett djärvt försök att levandegöra dessa uråldriga religiösa texter på modern svenska. Det är alltså texter som tillskrivits Zarathustra och som traderats intill våra dagar – under långa tider endast muntligt. De är avfattade på det nordiranska språket avestiska som fått sitt namn av Avesta (med betoning på andra stavelsen!), samlingsnamnet på zoroastrismens heliga skrifter. I sitt omfattande förord beskriver Dahlén den miljö som avspeglas i texterna, med fridfulla boskapsskötare styrda av lokala härskare och ofta ondskefulla präster. Zarathustra är enligt Dahlén en kringvandrande bard som till sist finner en beskyddare, i den gode fursten Vishtaspa. De sånger, eller kanske snarare hymner, som tillskrivs honom personligen kallas Gatha och ingår i den så kallade Yasna, samlingen av forn-avestiska liturgiska skrifter (av Dahlén kallade ”Hyllning”). Det är nitton hymner avfattade på stavelseräknande vers (7+9, 4+7, 7+7 eller 7+5 stavelser per rad).
Avestiska är ett ofta svårbegripligt språk, och Dahlén har gjort ett närmast besjälat försök att återskapa gatha-hymnerna på svenska. Han skriver själv i sitt förord att han inte kunnat återge dikternas poetiska karaktär utan måst koncentrera sig på att levandegöra innehållet/ betydelserna. Om man utgår från att formen-ljudet-klangen är en central del av en dikts verkan är det naturligtvis en brist att detta inte fullt ut kommer fram i översättningarna, men det fanns kanske inget annat val. Detta är ju flera tusen år gamla texter, och vad vet man om hur de egentligen lät? De ska ha sjungits men möjligen var det snarare fråga om recitation. Dahlén menar att de var verk av en kringvandrande ”yrkesskald” som riktade sina dikter till olika mecenater, men ser man på innehållet tycks de vara långt från det slags lovsånger som senare tiders poeter riktade till sina beskyddare.
”Sångerna” består nästan genomgående av en åkallan av den högsta gudomen, Ahura Mazdah, som Dahlén valt att översätta med ”Den höga visheten”. På samma sätt har han skapat svenska motsvarigheter till en lång rad avestiska benämningar på gestalter, begrepp och termer. Det är oerhört ambitiöst och kan förhoppningsvis bidra till att göra texterna mer lättillgängliga för icke-specialister. När det gäller själva det religiösa budskapet finns också en stark vilja här att tolka det i närmast filosofiska termer. Zoroastrismen är, både som den kan utläsas ur gatha-hymnerna och i den senare teologiska traditionen, en strikt dualistisk religion. Den goda kraften, som framför allt symboliseras av Ahura Mazdah står mot den onda kraften, personifierad som Angra Mainyu, av Dahlén översatt med ”det destruktiva tankesättet”. Det kan kanske vara värt att påminna om att Ahura Mazdah och Angra Mainyu i sina sentida former Ormus och Ariman faktiskt dök upp på svenska i Almqvists Jaktslottet: ”Richard Furumo erinrar då om persernas tro, att det finns två grundväsen i universum: Ormus, det goda, och Ariman, det onda”.
I gatha-hymnerna betonar diktaren, Zarathustra, människans fria vilja, som ger oss möjlighet att välja det goda och avfärda det onda. Det goda beskrivs, förutom som ett utflöde av ”Den höga visheten” som åkallas i nästan varje vers, som sanningen, visheten, kärleken, den goda tanken, det goda ordet och den goda handlingen. Dessas motsats är lögnen, våldet, högmodet och de onda tankar, ord och handlingar som karaktäriserar dem som inte förstått att använda sitt förnuft utan följt lögnaktiga präster som vill få oss att tillbedja falska gudar och ondskefulla ledare. Människans valfrihet är alltså av avgörande betydelse. Vi ser det goda i Sanningens ljus som avslöjar lögnens mörker. Ett speciellt tema är omsorgen om boskapen som på flera ställen apostroferas som ”kosjälen”, bland annat i ett berömt ställe i Yasna 29:
Kosjälen vänder sig jämrande till dig:
”Varför har du skapat mig?
Vem utformade min tillvaro så här?
Raseri och förtryck, grymhet, ondska och våld fjättrar mig.
För mig finns ingen annan herde än du.
Ta mig till de bördiga ängsmarkerna!”
Då vänder sig kons skapare till Sanningen:
”Vad är din åsikt om kon, du som trofast främjat hennes
Varande och har stora förmågor?
(Yasna 29:1-2, övers. Ashk Dahlén)
Ashk Dahlén har gjort en mycket omsorgsfull tolkning och presentation av dessa uråldriga hymner. Hans förord frammanar en livlig bild av predikaren och diktaren Zarathustras liv och den värld han levde i. Han ger också en glimt av Avesta-studiernas ganska slingrande väg, där även svenska forskare gjort betydande insatser. De inleddes med den blivande ärkebiskopen Nathan Söderbloms doktorsavhandling vid Sorbonne år 1901, La vie future d’après le Mazdéisme, och med ett urval översättningar i Främmande religionsurkunder (1908), och fortsattes bland annat av min egen lärare H.S. Nybergs mycket diskuterade Irans forntida religioner (1937, tysk övers. Die Religionen des alten Iran 1938, nytryck 1966).
Dahlén utvecklar sina föregångares tolkningar av Zarathustras budskap på ett mycket personligt sätt. Han ser det närmast som en filosofi och utnämner till och med Zarathustra till något av en filosofins upphovsman. Det är djärvt och tankeväckande även om premisserna på många sätt syns oklara, men sammantaget är detta ett synnerligen imponerande arbete. Jag hoppas det kan väcka mångas intresse för denna urgamla och betydelsefulla kultur.
