Recenserat
Inventering av ett ärvt språk
Mai Văn Phấn
Skrottid
(Thời tái chế, 2018)
Översättning: Tobias Theander
Förord: Agneta Pleijel
Bokförlaget Tranan, 2022
Texten har publicerats i Karavan 1/2023
För en svensk läsekrets är den vietnamesiske författaren Mai Văn Phấn kanske redan bekant. 2018 utkom poesiboken Höstens hastighet, och ett urval av hans dikter fanns med i antologin Till: Igår (2009). Nu utkommer Skrottid, i översättning från vietnamesiskan av Tobias Theander. Det är knappast fråga om en diktsamling, och att det är så den har klassificerats av dess svenska förlag har kanske mer att göra med en oförmåga att förstå prosa som någonting annat än ett linjärt berättande. Bokens nio kapitel består hur som helst av korta, kondenserade prosastycken. Hastiga, ofta drömska scener spelas upp, och tar slut lika plötsligt. Nya scener tar vid. Vilda, men samtidigt stumma. Sakliga, samtidigt hallucinatoriska.
Vissa teman, eller motiv, upprepas gång på gång: drömmen, ideologin, blodet, slaktarna, naturen, friheten. Hela tiden återkommer ”det mörka röda”, i floder av blod, köttstycken, och, kan man kanske anta, socialismen.
Skrottid är med andra ord djupt försjunken i det politiska. Men dess eget ärende är svårare att utläsa. Det finns en uppenbar solidaritet med det individuella, det säregna eller slumpmässiga, som tycks motsatt till det ideologisk rätlinjiga. ”Ett civiliserat samhälle är en blandning av människor med olika jag och egna själar.” Men blodet som flyter genom boken vittnar hela tiden också om något mer svårtytt:
(Blod)strömmen driver klorofyllet till trädens kronor, ruskar dem, sköljer. Människornas sinnestillstånd kastas om, de som är i trans slår sig i ansiktet tills de vaknar, gamla inrotade vanor ger vika för passioner.
Om man anar en skepsis mot den socialistiska doktrinen, med dess lärare och ideologer, tycks där samtidigt finnas en lojalitet med dess ideal. Varken utopin, eller att vägen dit är fruktansvärd, förnekas.
På så vis är det en paradoxal bok. Ironisk, fylld av misstro, fylld av längtan. Utmed raka vägar står slaktare och blickar ut över världen, ”självsäkra och stadiga som milstenar”. Uppskurna köttstycken drömmer en gemensam dröm om att ”återfödas i en annan kropp”.
Agneta Pleijel föreslår i sitt förord att boken bör läsas som en ”allegori”. Men snarare än en bakomliggande, chiffrerad erfarenhet, blir det i min läsning själva upprepandet, själva besattheten av blodet, slaktarna och köttet, som tecknar konturerna av ett trauma.
Det kommunistiska Vietnam har idag, precis som Kina, ställt om till en statligt styrd hyperkapitalism. Vad kvarstår av de politiska ideal som striderna gällde? Skrottid liknar en inventering av det språk som ärvts efter decennier av krig och revolutionära ideal. Ett språk som idag tycks föråldrat, liksom tömt på mening, men ändå fortsätter att bära berättelsen om Landet.
Med det sagt är historien hela tiden närvarande hos Mai Văn Phấn. Någon har dödats av franska hemliga polisen i slutet av 1941. Någon annan har stupat på dagen för Vietnams självständighet, den tjugoåttonde mars 1975. Chefen för kooperativet ser i ett givet ögonblick ut precis som ”de äppelkindade arbetare” man kan se bilder av i de kinesiska propagandatidningarna. Yngel och larver ”längtar efter att få leva fritt och med bevarad heder”.
I ett av bokens kapitel skildras en svit av drömda teaterföreställningar. De är alla mycket vaga. I en av pjäserna hörs bara mummel från kulissen. I en annan sitter människor tigande i rader på scenen. Och publikens reaktioner tycks likaså förvrängda, som om det de reagerade på egentligen var någonting annat. ”Är ni så här lättrörda kommer vi att avbryta föreställningen” hotar en av arrangörerna, efter att publiken tidigt in i en av pjäserna blivit alltför berörda av den lilla visan ”tirili tirili och fisken den spritter”.
Publiken, folket, visar sig inte vara en lydig mottagare av berättelserna. Budskapen splittras och förvrängs. På liknande sätt tycks också Skrottid vara ett märkligt vittnesmål, mer präglat av drömmens än politikens logik. Kanske är det bara denna form som kan härbärgera erfarenheterna som skildras. Kanske är det ett sätt att undvika den rätlinjighet som patrullerar vägarna med sina slaktknivar.
Ibland landar ändå texterna i någonting aforistiskt. Då den korta, lakoniska prosan är som tydligast är den också som tunnast. Som starkast är den däremot när den förvägrar läsaren en slutsats, när texterna öppnar upp, eller plötsligt avbryter den erfarenhet vi tycker oss ha anat.
