Recenserat
Ögonblicket som är alla ögonblick
Den mexikanska poeten Gloria Gervitz stora dikt Migrationer har utkommit på svenska. Karavans recensent finner samlingen synnerligen mångbottnad och översättningen vacker.
Gloria Gervitz
Migrationer
(Migraciones, 1976–2009)
Övers. Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson
Wahlström & Widstrand, 2010
Recensionen har publicerats i Karavan nr 1/2010
En gång befann jag mig mitt i guden Apollons tempel i Delfi – inte inför oraklet men väl framför en vältalig och gestikulerande guide. Över mitt huvud var himlen metalliskt blå och för mina fötter låg den omkring 2000 år gamla helgedomen i ruiner. När jag nu läser Gloria Gervitz långa diktverk Migrationer är det som om jag vore tillbaka på den heliga platsen, men som om murarna och taket och labyrinten av salar och gångar vore intakta igen; som om författaren i poesins form åter hade lyckats resa Apollons tempel.
Diktsamlingen Migrationer är indelad i sju avdelningar varav den fjärde har rubriken ”Pythia”, vilket var titeln på den orakelförkunnande prästinnan i Delfi. Gervitz poesi kretsar, kanske likt de frågor som besökarna riktade till oraklet i templet, kring livet och åldrandet, döden och tillvarons mening. Dikterna är mångbottnade och stundtals lika svårtolkade som de är suggestiva, just som pythians förkunnelser lär ha varit. Däremot levereras här inga orakelsvar, vilket delvis hänger samman med berättarperspektivet.
Det rör sig bokstavligen om en jagcentrerad poesi, så till vida att ett och samma subjekt tycks dölja sig bakom samtliga gestalter. ”Jag” är också ”du”, diktjag och läsare samtidigt, ”han” och ”hon”, ”mormor” och ”farmor”, och så vidare. Dikten ”Old Sunflower blues” inleds trevande med orden: ”kanske detta jag är / och som skiftar /… /”. Att den talande rösten ständigt söker efter sig själv och under detta sökande generöst identifierar sig med alla och envar, framställer världen som gränslös. Människor från olika generationer och kulturer tillåts här att mötas på samma plan. Men samtidigt gör det att hela verket kan läsas som en enda lång monolog, med en känsla av existentiell tomhet som följd: ”och jag ville komma till dig / men du var jag // och vattnet var så mörkt”.
Vem kan svara mig annat än jag själv om ”du” och hela tillvaron ryms inom mig? ”Jag” blir då, paradoxalt nog, både den som uppsöker oraklet och oraklet självt. Det är rentav som om sibyllan i denna poesi har gått vilse i sin egen helgedom. Numera är hon instängd bakom en sekulariserad tids avsaknad av mening:
Oraklet dunkar på väggarna
Ingenting. Bara middagstimmen
Ingenting. De vissna blommorna
Dock handlar Gervitz dikter om kolossalt mycket mera än ”ingenting”. Hon började skriva ”Shacharit”, som blev den första delen av Migrationer, redan 1976. Sedan har diktverket vuxit sig allt längre och rikare från år till år tills den senaste upplagan (vilken nu alltså har översatts till svenska och utgivits i en volym som också rymmer originaltexten på spanska) kom ut 2009. Här skildras en människas liv från ungdom till ålderdom – en människa som det naturligtvis ligger nära till hands att identifiera som författaren – och berättas om denna kvinnas judiska familj och rötter i Europa.
Den biografiska personen Gloria Gervitz föddes i Mexico City 1943. Att detta blev hennes födelseort har hon sin morfar och sin farmor och farfar att tacka för då de emigrerade från Östeuropa till Mexiko vid seklets början. Mormodern var katolik. Visserligen konverterade hon sedan hon gift sig, men bevarade ändå många kristna seder livet ut – seder som hon förde vidare till dotterdottern som stod henne nära. Gloria själv placerades i en judisk skola där hon lärde sig jiddisch och bland annat undervisades i europeisk kultur och litteratur. Diktverket Migrationer bär åtskilliga spår av denna uppväxt och judiskt och europeiskt präglade skolgång.
Visserligen framgår det av Erikssons och William-Olssons efterord att diktsamlingen rymmer motiv som är karakteristiska för den moderna mexikanska diktningen. Hit hör upplevelsen av kontinuitet mellan skiftande epoker och tanken på jagets mångfald. Ändå ger Gervitz poesi intryck av att vara kluven mellan den kultur som hennes familj en gång lämnade och det nya hemlandet Mexiko. Detta trots att titeln Migrationer antyder en oavbruten rörelse mellan olika tids- och rumsdimensioner. Påfallande ofta är de kulturella referenserna av europeiskt ursprung, medan miljöskildringarna istället målar upp mexikanska interiörer och exteriörer. I detta sammanhang kan nämnas att titeln Migrationer är det enda som jag har svårt att ta till mig i denna för övrigt vackra och uttrycksfulla översättning. Ordet leder mina tankar i fel riktning; mot det byråkratiskt klingande ”migrationsverket” och hämmar därmed mina vidare associationer. Jag undrar om inte spanskans ”migraciones” faktiskt har andra konnotationer än den svenska direktöversättningen?
I verkets första hälft är dikterna hårdsminkade och myllrande detaljrika, ofta laddade med erotisk spänning, otålighet och desperation. Här berättas om ungdom och prunkande trädgårdar. Men efter hand ändrar poesin karaktär: Texten glesnar och skildringen framstår som mer stiliserad. I samlingens senare hälft har världen krympt till sparsamt möblerade rums dimensioner. Det åldrade diktjaget kämpar för att lyckas utföra de vardagliga bestyren och för att acceptera tidens gång. På ett lågmält men mycket effektivt sätt lyckas Gervitz med dessa medel att gestalta livets växlingar och människans olika åldrar.
I den sista och sjunde delen är syntaxen uppbruten och orden rytmiskt placerade över sidorna som vagt påminner om kardiogram. Diktsamlingen slutar med en försoning med den egna dödligheten och ett bejakande av livet:
och jag
som en dag
skall dö
jag befinner mig här
i detta ögonblick
som är alla ögonblick
levande
Migrationer erbjuder en mycket omväxlande läsning, än sprudlande vital, än ödsligt karg, än svårforcerad, än hisnande vacker – som folks liv är mest.
