Recenserat
Sorl, rörelse och längtan efter en poesiscen
Kritiker
För att korrigera glömskan måste man börja från slutet – hur det än slutar
Nr 47, mars 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2018
Nummer 47 av den nordiska tidskriften Kritiker: För att korrigera glömskan måste man börja från slutet – hur det än slutar lånar sin titel från den algeriska poeten Samira Negrouche, och tar ansats i en resa som de svenska medarbetarna gjorde till Algeriet under september månad 2017. Resan och de mellanmänskliga mötena var därmed viktiga förutsättningar för arbetet, då redaktörerna haft som ambition att undersöka ”den litterära grogrunden i Algeriet, förutsättningarna för dagens litterära scen och vad som villkorar i synnerhet de kvinnliga poeternas arbete”. I numret presenteras bland annat nyöversatt poesi av Zineb Laouedj, Nacera Mohammedi, Samira Negrouche, samt Amel Rekaik.
Den collage-likande texten ”Samtal i Alger” – bestående av Ida Börjels, Sarra Anayas och Ylva Gripfelts transkriberingar och översättningar av samtal med representanter från den journalistiska kvinnorättsorganisationen ANFEC – väcker direkt mitt intresse. Texten delas upp i fyra avsnitt i tidskriften, där diskussioner, dialoger och repliker förtecknas med tid och plats. Vem som säger vad utelämnas dock, vilket gör att intrycket av sorl och rörelse intensifieras. Rösterna talar om en längtan efter sociala och konstnärliga nätverk och plattformar, om de svårigheter som frånvaron av litterära scener innebär: ”detta att vara ensam som poet, utan något sammanhang, någon scen, hur skulle du förbättra ditt arbete, hur vore du själv som poet om du inte hade andra poeter omkring dig att läsa, tala med, ha utbyte med?” Numrets fokus ligger ofta på dessa materiella och skapande villkor, ojämlikheter som får utbytet mellan de algeriska och svenskspråkiga deltagarna att framstå som än mer akut.
Helena Boberg och Shadi Angelina Bazeghis dialogiska essä ”Jeg har måttet udstå Frankrig. Om Assia Djebars roman Kærligheden, krigen / Kärleken, kriget” utgör en av numrets höjdpunkter. Essän är lika sensibel som smart; smärtsamma läsningar vecklas ut för att diskutera litteraturens möjligheter att göra motstånd. Boberg och Bazeghi undersöker bland annat hur franskans och arabiskans samtidiga existens i det algeriska språket formar lika konstitutiva som komplexa villkor: ”Franskan är helt enkelt en del av det, som en naturlig följd av Algeriets historia.” Jag blir ändå hoppfull av det poetiskt prövande tillvägagångssättet. För när det handlar om svåra frågor kanske inte svaren är det mest intressanta, utan just det sätt på vilket en förhåller sig till dessa frågor – och i förlängningen hur detta återverkar på frågeställningen. Mitt i läsningen ekar en utsaga ur ”Samtal i Alger” tillbaka mot mig: ”Den algeriska scenen kan inte skapa en poet.” Först när den algeriska poesin tar en omväg via franskan har den fått en röst som kan lyssnas till; ett våldsamt villkor som många av numrets bidrag blixtbelyser från olika positioner.
Samira Negrouches specialskrivna essä ”Upptäcktsfärd i en knappt synlig konstellation” är likaså en viktig text, rik på namn och referenser. Historiska förbindelser mellan kvinnliga algeriska poeter som kunde ha varit sörjs och frambesvärjs med utgångspunkt i poeten Anna Gréki, som redan vid trettiofyra års ålder dog i barnsäng. Negrouche låter Grékis biografi reflektera ett större predikament rörande den kvinnliga poesin i Algeriet: hur olika kollektiva krav förhindrat och försvårat det konstnärliga arbetet för kvinnliga poeter, att förgrundsgestalterna upptogs av andra mödor. Jag njuter därtill av Negrouches dikter i numret, särskilt de, som i en rinnande rytm liksom drar det beskrivna med sig i farten.
Vad jag ställer mig frågande till när det gäller det här numret är främst beslut gällande den grafiska formgivningen. Exempelvis stänger titelsidorna – svartfärgade uppslag med vit text – in bidragen i sektioner. Indelningen blir alltför strikt mot bakgrund av numrets betoning på samtal, flerspråkighet, översättning samt den skapande kraften i mellanmänskliga möten. Att tydligare framhålla färdens och platsernas roller genom numrets utformning hade varit önskvärt.
Men med det sagt ser jag fram emot nästa nummer av Kritiker – och hoppas att tidskriftens maktkritiska arbete, med den ojämna fördelningen av resurser i fokus, fortsätter med samma skärpa.
