Recenserat
Tjuskraften hos Borges
Jorge Luis Borges
Borges III: 1971–1986
Redaktion: Oscar Hemer och Lasse Söderberg
Översättning: Lars Bjurman, Oscar Hemer, Johan Laserna, Jöran Mjöberg, Lasse Söderberg
Bokförlaget Tranan, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2021
Med den tredje volymen fullbordar Tranan sin samlingsutgåva av Jorge Luis Borges verk. Redaktörerna Oscar Hemer och Lasse Söderberg har gjort en bragdartad insats. Utöver urvalet av poesi, kritik, essäer och föreläsningar har de också översatt texter som inte tidigare funnits på svenska. Urvalen omfattar nämnda genrer, och som sig bör finns alla Borges noveller med i utgåvan.
Under de år som den avslutande volymen omfattar gav Borges ut två novellböcker, Boken av sand (kallad Gåvornas natt i Brombergs tidigare utgåva) och Shakespeares minne. De har inte samma klassikerstatus som de tidiga Fiktioner och Alefen men liksom Brodies rapport från 1970 (kallad David Brodies rapport i Brombergs utgåva) rymmer de noveller som visar Borges från hans främsta, hans filosofiskt och litterärt mest spekulativa sida.
I ”Den andra” möter en fiktiv Borges – författaren byggde ofta in ett fiktivt alter ego i sina berättelser – en dubbelgångare på en parkbänk i Cambridge, Massachusetts 1969. Fast den andre Borges hävdar bestämt att han sitter på en bänk i Genève, där han levt sedan 1914. Dubbelgångarmotivet är flitigt använt, inte minst under romantiken, men Borges avvinner det nya, ironiska innebörder i en lek som inte bara sätter identiteten på spel, utan upplöser även tiden och rummet. I ”De trettios sekt” fortsätter Borges på spåret från den klassiska ”Tre versioner av Judas” med ett fiktivt manus där den arketypiske förrädaren tillerkänns sin centrala roll i frälsningsdramat.
Dubbelgångarmotivet återkommer i ”15 augusti 1983”, där en fiktiv Borges finner att en namne redan tagit hotellrummet han bokat i anspråk, en namne som visar sig vara ett förebud om Borges egen död. Och ”Shakespeares minne” visar hur Borges även de sista åren kunde iscensätta en syntes av spekulativt tänkande och drömartade förvandlingar i en sakligt återgiven historia om en forskare, som får överta den store bardens minne.
I det essäistiska och litteraturkritiska materialet återfinns ett antal Dantestudier. De pendlar mellan det föreläsningprudentliga och friare, mer associativa tankesprång. I en av dem kallar sig Borges ”en hedonistisk läsare”, som bara läser för sin njutning: ”Tjuskraft är, som Stevenson sade, en av de väsentligaste egenskaper som en författare måste ha.” Borges inställning till läsning, som den kommer till uttryck i passagen, är talande även för hans skrivande. Men även parallellen till Stevenson säger en del. Det finns ingen anledning att på gängse, svenskt kritiskt manér säga att Borges blandade ”högt och lågt”. Rumsmetaforen är inte bara missvisande, den är också ganska dum. Vad Borges gjorde var att han skapade en egen kanon. Den kunde avvika radikalt från etablerade värderingar, men det fanns inget kokett i den. Han upplöste inte hierarkier, han erkände dem inte. Mer än en, vill säga, hans egen. Därför blir Robert Louis Stevenson en samtalspartner. Inte för att överraska en hierarkisk läsare utan för att han hade rätt.
Det är en njutning att läsa Borges noveller, men också att läsa hans essäer. Jag är mindre förtjust i hans poesi. Jag har svårt för de heroiserande och historieromantiska dragen i hans senare, närmast programmatiskt antimodernistiska poesi. I Borges III finner vi flera exempel på detta. Då återvänder jag hellre till Borges tidiga, symbolistiska poesi där Buenos Aires sveptes in i ett dimmigt och gåtfullt gäckande skimmer.
Men det är en invändning som har mer med min personliga smak att göra än med utgåvans kvalitet. Om den råder ingen tvekan, Tranans stora Borgesutgåva är en av de senaste årens viktigaste händelser i svensk bokutgivning.
