Textarkiv
En röst som inte låter sig tystas
Sedigheh Vasmaghi dömd till sex års fängelse
Jag minns när jag skrev min första dikt. Jag var 13 år gammal. Orden kom till mig helt spontant och jag satte dem på papperet. Jag var euforisk och visade dem för min äldste bror. Han berömde mig och uppmuntrade mig att fortsätta. Han köpte diktböcker till mig. Så småningom blev jag den elev som fick deklamera sina dikter i skolan vid högtider. Senare skickade jag mina dikter till tidningar och blev publicerad.
Så berättar poeten, juristen och människorättsaktivisten Sedigheh Vasmaghi i förordet till en av sina diktsamlingar. Efter den första dikten har hon aldrig upphört att skriva.
Text: INGER GRÖNING
Foto: STEWEN QUIGLEY
I augusti 2020 dömdes Sedigheh Vasmaghi till sex års fängelse av revolutionsdomstolen i Iran. Hon är anklagad för regimkritisk propaganda med hänvisning till hennes kritik av myndigheternas tillämpning av sharialagarna samt för hennes målmedvetna kamp för demokrati och särskilt för kvinnors rättigheter i det iranska samhället. Domen är överklagad och under tiden uppmärksammas hennes fall bland annat av ICORN, Amnesty samt av Svenska och Internationella PEN. Uppmärksamheten kan förhoppningsvis sätta press på de iranska myndigheterna och förhindra att Vasmaghis röst tystnar.
Sedigheh Vasmaghi, född 1962 i Teheran, har doktorsexamen i islamisk teologi och rättsvetenskap. Hon var den första kvinnan i Iran att disputera i islamisk rättsvetenskap och att undervisa i ämnet vid universitet. Hon utmärker sig genom sin mångsidighet som författare och skriver såväl poesi som politiska och vetenskapliga texter. 1997 ställdes hon inför rätta och dömdes till böter och fängelse för en dikt där hon försvarade protesterande studenter. Domen togs dock tillbaka. Eftersom hot och repressalier ändå fortsatte beslöt hon att lämna Iran tillsammans med sin make Mohammad. De levde under några år i Tyskland och Vasmaghi bjöds efter en tid in av Uppsala kommun som fristadsstipendiat inom ICORN-programmet (2012–2014). Paret blev kvar i Uppsala till 2017 då de bestämde sig för att återvända till Iran. De hoppades att landet skulle vara på väg mot demokratisering men möttes istället av brutalt våld mot folkligt uppror som demonstrationer för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.
Redan som ung började Vasmaghi att skriva poesi. Hennes första diktsamling, Regnets fånge (1989), följdes av ytterligare tre. När hon bodde i Uppsala publicerade hon poesisamlingen Smälta smärtor (2013). Under den tiden författade Vasmaghi också den vetenskapliga skriften Women, Jurisprudence, Islam (2013) där hon analyserar Koranens sharialagar ur ett juridiskt och feministiskt perspektiv. I den senaste publikationen efter hemkomsten till Iran, Exil eller fängelse (2020), ser hon tillbaka på livsavgörande händelser. Det är en berättelse om hennes okuvliga mod, hennes målmedvetenhet och hennes kärlek till hemlandet. Hon sörjer bristen på grundläggande värden som mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i det iranska samhället. Bokens första del handlar om landsflykten och de svåra överväganden hon och Mohammad gjorde, medvetna om att de skulle få leva sina liv långt borta från släkt och vänner.
I den andra delen rapporterar Vasmaghi om det som inträffade 2017 efter det stora beslutet att återvända till Iran. Hon greps genast vid ankomsten och tillbringade tre veckor i Evinfängelset men släpptes mot borgen i väntan på rättegång. I september 2020 dömdes hon till sex års fängelse. I sin återblick ifrågasätter hon de rättsliga processerna och vägrar att acceptera revolutionsdomstolen som hon menar saknar juridisk legitimitet. Hon beskriver fall där många människorättsaktivister under de senaste 40 åren har arresterats, fängslats eller avrättats på icke-legala grunder.
Den tredje, avslutande delen handlar om tiden i Evinfängelset efter återkomsten till Iran 2017. Den innebar särskilda umbäranden för Vasmaghi som har starkt nedsatt syn. Hon beskriver sina egna erfarenheter av fängelselivet men berättar också om de medfångar hon lärde känna, deras situation och deras bakgrunder. Hon resonerar kring de avgörande livsfrågor hon ställts inför: Hur ska hon nu tänka – exil eller fängelse? Hur ska hon kunna gå vidare? Var det rätt att ta beslutet att återvända till Iran?
”De kan fängsla min kropp men inte min själ. Jag föredrar fängelse framför ett liv i skamlig tystnad inför den orättvisa och korruption som råder i landet.”
I den försvarsskrift som Vasmaghi författade i samband med de rättsliga processer hon ställts inför konstaterar hon följande: ”De kan fängsla min kropp men inte min själ. Jag föredrar fängelse framför ett liv i skamlig tystnad inför den orättvisa och korruption som råder i landet.”
Som medlem i gruppen Sedighehs Vänner i Uppsala brevväxlar jag med Sedigheh, och hon skrev nyss till mig: ”Glöm inte att nämna att min bok Exil eller fängelse är tillägnad de vänliga människor i Uppsala som var våra värdar när Mohammed och jag bodde där.”
Nu väntar vi bara på att hennes bok ska översättas till engelska och till svenska. Det gör att så många fler kan läsa hennes berättelse och bidrar verkningsfullt till att hennes röst inte tystnar.
Uppsala den 13 oktober 2020
En dikt av SEDIGHEH VASMAGHI
Jag har sett månen växa
Var det någon som såg hur galgens trä
hur galgens trä började blomma?
Jag svär vid dess gröna huvud
att träet blev grönt som en platan
Såg någon i den mörka natten
hur det från galgens trä
växte fram en sol, en stjärna, en måne?
Jag såg det, ja jag svär vid den hängde
Jag har sett månen växa
jag har sett solen och stjärnan växa
överallt där martyrens rena blod rann
ska en tulpan växa upp på den hårda stenen
Jag har sett demonen krossas
som en sprucken glasruta
den ströddes under tystnadens fötter
den skoningslösa demonen, gulnad och vissen
Jag har sett en viol växa
i hjärtat av snön, i hjärtat av kylan
det betyder, mina grönsinnade vänner,
att våren syntes till i det virvlande vägdammet
