arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

Andetag i krigets brand


Andetag i krigets brand


Sô Sakon
Ryggsim mot dödsriket
Översättning: Lars Vargö
Bokförlaget Tranan, 2017

Texten har publicerats i Karavan nr 2/2017

Omslag Ryggsim mot dödsriket

För Sô Sakon (1919–2006), liksom för många andra diktare i efterkrigstidens Japan, blev upplevelserna av krigets helvete avgörande för den väg hans författarskap kom att följa. Sô, som var bördig från södra Japan, hade redan före kriget ett intresse för den franska litteraturen, och han sökte sig till Tokyo för att förkovra sig i det franska språket. Hans universitetsstudier kom att sammanfalla med de år då även Japan blev en krigsskådeplats. Han hade på olika sätt lyckats undvika att kallas in som soldat, men till slut skulle det fasansfulla ändå komma ikapp honom. Hans mor, som varit evakuerad till en säkrare del av landet, hade varit på tillfälligt besök i huvudstaden, och det var just när han följde henne till tåget som skulle föra henne till tryggheten som den bombräd inleddes, som skulle bränna hela Tokyos befolkning inne. Jagade av de oupphörligt fallande bomberna flydde de än hit, än dit, men till slut var allt förvandlat till ett enda brinnande fält utan någon väg ut. Sô, som hela tiden hållit hårt i sin mors hand, tappade någonstans greppet om denna, och såg bakom sig hur hon föll omkull i lågorna. I den outhärdliga hettan hade han inget annat val än att springa från platsen.

Denna traumatiska upplevelse skulle förfölja honom hela livet, och han anklagade ständigt sig själv för att ha dödat sin egen mor. Det kom att ta mer än tjugo år innan han kunde finna ord för detta. Under en vistelse för studier i Frankrike började han skriva på en text som skulle bli diktsamlingen Moeru haha (”Brinnande moder”). Den publicerades 1968 och kom att bli hans genombrott som diktare. Det är ett verk som står i centrum när man diskuterar hans diktning.

Det urval av Sô Sakons poesi som nu har kommit på svenska inleds med just några avsnitt ur denna diktsamling. Förutom en kort inledande dedikation, som uttrycker smärtan att för evigt bära med sig detta minne, är det två längre berättande dikter, vilka starkt kontrasterar mot varandra. Den ena skildrar den olycksbådande stillheten den kvällen, när författaren följde sin mor till tåget. Det är en återhållen lyrisk beskrivning, fylld av vemodet av ett nära förestående avsked. Den andra är diktsamlingens dramatiska höjdpunkt, den uppslitande långdikten ”Springer”, som i flämtande korthuggna fraser återger den desperata flykten genom lågorna. Skriven med synkoperade rytmer, som får de söndertrasade meningarna att snubbla över varandra, ger läsningen en nästan kvävande upplevelse. Det är väl översatt, och även i den svenska språkdräkten tycker man sig känna författarens andedräkt i hettan, full av förtvivlan och ångest.

Antologin innehåller även dikter från ett par senare verk. Det är sekvenser med ganska korta poem, som ibland står som självständiga bilder, ibland hänger samman i ett mer kontinuerligt berättande. En del liknar haiku, men bara liknar, för detta är med sin subjektivism avlägset från den diktformen; annat är ganska gängse modernistisk poesi.

Här finns mycket som är intressant, men många av dikterna ger också ett ojämnt intryck. Det metaforiska skrivsättet, som med stor precision träffar precis rätt, känns uppfriskande, som i:

raden av pärlor splittras
när tråden klipps av,
vintern är här

I många dikter finns en känsla för detaljer, som kan blåsa liv i även utnötta liknelser:

på den unga
bondflickans hals
syns bitmärken,
persikoblommor

I den japanska poetiska traditionen finns otaliga exempel på att blommor används som ett uttryck för det kvinnliga, men här ges bilden en kroppslighet som känns ny. Det öppnar förstås för olika tolkningar, antingen mot det rustika eller det erotiska.

Tyvärr störs flera av de korta dikterna av en sorts förnumstig övertydlighet. Ett exempel är dikten som fått titeln “Blommor”:

Under ögonlocken
som inte kan öppnas
finns inte längre
några soldater

Det pacifistiska budskapet är vällovligt, men resultatet blir mer en verbal fyndighet än poesi. Som läsare önskar man sig mindre av förklaringar och mer av den fysiska direkthet som Sô Sakon annars behärskar med så stor säkerhet.

 

HERBERT JONSSON