Recenserat
En upptäckt av det som inte hade gjorts
Mieko Kawakami
Alla nattens älskare
(Subete mayonaka no koibitotachi, 2011)
Översättning: Vibeke Emond
Bokförlaget Tranan, 2024
Mot slutet av romanen Alla nattens älskare rannsakar berättarjaget sig självt: ”Plötsligt kom jag att undra vad jag egentligen hade gjort i mitt liv.” Den japanska författarinnan Mieko Kawakami introducerades på svenska häromåret med boken Bröst och ägg, som även den fokuserar på en förbisedd kvinnas liv och flykt från sin upplevelse. I hemlandet har Mieko Kawakami uppmärksammats för sin sakliga blick på den kvinnliga kroppen, ett stilmässigt drag som balanseras av en stark poetisering av huvudpersonens iakttagelser av omvärlden.
Där huvudpersonen i Bröst och ägg kämpar för att bryta upp från sin arbetarklassbakgrund och etablera sig som författare, tycks huvudpersonen Fuyoko i Alla nattens älskare till en början vara tillfreds med sitt arbete som frilansande korrekturläsare. Hon berättar att frilanstillvaron innebar en befrielse när hon bröt upp från sin fasta anställning; nu behövde hon inte konfronteras med frågor och menande blickar från kollegorna om sin sexualitet och planer på barn. En motor både i det uppbrottet och för den senare händelseutvecklingen är den tvetydiga väninnan Hijiri, som driver en förmedling av redaktörs- och korrekturtjänster. Hon ger Fuyoko uppdrag men utmanar också väninnans syn på sitt liv.
Det är också när hon ser sig själv genom Hijiris ögon som Fuyoko inleder en process bort från den kvinna hon varit. Hon reagerar inför sin spegelbild, men hennes seende har kodats av väninnans blick. Det understryker en tendens som löper genom hela romanen, att Fuyoko aldrig är helt närvarande i sig själv och sitt eget liv. Det är som om hon ser det utifrån, som något hon iakttar snarare än lever. Spegelbilden initierar en förändring. Fuyoko som inte druckit tidigare inleder dagen med ett par burkar öl. Gradvis blir mängden öl större, sakteliga ersätts ölet med sake.
Men Fuyoko behåller sin sakliga blick på sig själv. Allt som sker, sker för att det sker. Vi kan tänka oss orsaker eller incitament, men Fuyoko förblir märkligt oengagerad i sitt eget liv.
Tills hon av en slump träffar en man, Mitsutsuka. De ses ett par gånger i veckan på ett kafé, utan överenskommelser men alltid på samma tid och vid samma bord, Fuyoko alltid mer än lätt berusad.
Samtalen blir allt intensivare, allt mer djupgående. Men det är inga samtal älskande emellan, mer av samtal mellan lärare och elev. Ljuset är ett återkommande ämne. Fuyoko fängslas av det. Hennes nya vän undervisar henne om ljusets fysikaliska karaktär och förutsättningar. Han blir en mentor och vägvisare, men det sexuella ligger under ytan, i det längsta inte uttalat och knappt ens medvetet för berättarjaget. Och som läsare kommer jag alltmer att undra över mannen. Finns han eller är han en drömbild, en fantasi?
Genom samtalen, verkliga eller drömartade saknar betydelse, växer en bildningsprocess fram, en process som både omfattar fysikalisk och annan kunskap och en gryende insikt om att Fuyokos liv alltid formulerats av andra. Det är en fint gestaltad, inre process som formsäkert samspelar med de yttre intrycken, främst visuella, som väl återges i den följsamma prosan i Vibeke Emonds översättning.
Livet förändras. Arbetet, Fuyokos årliga nattpromenad på julafton, hennes kontaktlöshet och sociala marginalisering: hon inser vad hon inte gjort i sitt liv. Mieko Kawakami tecknar endast den inre processen. Det ger en spänning mellan upplevelse och liv som fascinerar. Vad som händer utöver den mentala processen får vi inte veta.
MAGNUS ERIKSSON
