Recenserat
En bloggare i 900-talets Japan
Sei Shōnagon
Kuddboken
(Makura no sōshi)
Övers. Vibeke Emond
ellerströms, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2012
Den har kallats en japansk blogg från 900-talet, Kuddboken av Sei Shônagon, och den liknar egentligen denna nutida uttrycksform mer än något annat. Det är inte en dagbok, inte en essäsamling, inte heller en samling noveller, utan en blandning av disparata texter som inte låter sig klassificeras i någon enstaka kategori. Några avsnitt, som den inledande skildringen av de fyra årstiderna, är närmast en sorts prosapoem, ofta i form av naturlyrik, men lika ofta i form av betraktelser över människornas värld. Bland texterna finns korta essäer över både filosofiska som samhälleliga teman, de längre kapitlen är snarast narrativ, en del fiktiva, men de flesta är skildringar av händelser i författarinnans liv och då i synnerhet hennes liv som hovdam vid det kejserliga hovet.
Även om Japan har en rik dagbokslitteratur från denna epok, tillhör Kuddboken snarast den genre som kallas zuihitsu på japanska. Det är samlingar av spridda anteckningar och essäer, av vilka denna är den äldsta kända.
Förutom det som går att läsa ut av det hon återberättar i Kuddboken vet vi inte mycket om författarinnan. Det är känt att hon var dotter till en av dåtidens framstående diktare, Kiyohara no Motosuke, men det namn vi känner henne under är inte mer än en ämbetstitel och vad hon egentligen hette är okänt. Själv beskriver hon i första hand den period i sitt liv då hon tjänade kejsarinnan Teishi under det sista årtiondet av 900-talet. Hon målar upp livfulla interiörer från kvinnornas kvarter i det kejserliga palatset. Trots de minst sagt promiskuösa relationer som dominerade inom aristokratin under denna tid, levde kvinnorna helt avskilda från männen. Det var en värld där endast männen kunde röra sig fritt, men de tilläts inte se en kvinnas ansikte förrän de inlett en intim relation. Många av anekdoterna handlar just om det komplicerade spelet mellan könen, i vilket intellektuell espri såväl som skicklighet som diktare var en viktig tillgång. Att snabbt kunna ge ett fyndigt svar, visa sin lärdom eller citera en passande dikt var förmågor som beundrades, och inte minst Sei Shônagon tycks ha haft en mycket rapp tunga.
Trots att hon levde en stor del av sitt liv bakom skärmar och jalusier slås man av hennes skarpa blick för vad som försiggick i världen utanför. Om det finns mycket hon beundrar och lovprisar, finns det nog så mycket som hon sarkastiskt kritiserar. Många av hennes ironier riktas mot dem som inte vet att uppföra sig på ett passande sätt och ger uttryck för den aristokratiska arrogans som odlades i den slutna värld hon levde i. Samtidigt finns där många skildringar av mänskligt beteende som även en nutida läsare kan le roat åt. I synnerhet männen porträtteras med stor psykologisk skärpa och utsätts för en skoningslös granskning.
När man diskuterar litteraturen från denna tid sägs det ofta att den bara skildrar den del av dåtidens Japan som utgjordes av hovet och den högsta aristokratin, men när jag nu efter många år på nytt läser Kuddboken i den nya svenska översättningen slår det mig hur mycket världen utanför ändå gör sig påmind. Där finns allt ifrån burdusa oxdrivare och tiggare till det irriterande folkmyllret i ett tempel författarinnan besöker, eller en torftigt klädd kvinna som bär ett barn på ryggen i vinterkylan. Att man inom de högre klasserna inte hade något annat än förakt till övers för sådant simpelt folk är visserligen sant, man tycks ha betraktat dem mer som djur än människor, men som läsare slås man av hur nära inpå dessa ändå kunde komma och den nyfikenhet och ibland medkänsla som hovdamerna kunde visa mot dem som levde i världen utanför.
Detta klassiska verk har översatts ett flertal gånger till engelska, men den översättning till svenska som nu för första gången finns tillgänglig har utgått ifrån originalet. Den är gjord med stor omsorg och står sig väl i jämförelse med tidigare tolkningar till andra språk. Titeln hade jag dock gärna sett formuleras på ett annat sätt; ”kuddboken” är förstås hämtat från de engelska versionernas något olyckliga ”pillow book”, men det är en fras som i alla fall ger mig helt fel associationer. Jag skulle föredra en titel som ”anteckningar från huvudgärden”, för det är detta den japanska titeln syftar på.
