Recenserat
Att slå rot i luften
Vad är ett hem? Den frågan undersöker författaren Clara Obligado i sin essäbok. Hon har levt i exil i nästan ett halvt sekel, efter att som ung ha flytt från Argentina där hon växte upp. Hennes bok om främlingskap och att finna sig själv genom skrivandet och böckernas världar är originell och mycket läsvärd, menar Karavans recensent Lina Hagelbäck.
Clara Obligado
Ett hem långt hemifrån
Att skriva som främling
(Una casa lejos de casa. La escritura extranjera, 2020)
Översättning: Siri Hultén
Bokförlaget Komet, 2023
Texten har publicerats i Kavaran 4/2023
”Att skriva är att förhålla sig till en dubbel logik, minnenas logik och fiktionens logik. Att styra det förflutna rätt, ordna det, betrakta det på avstånd, ge det form, försöka förstå det. Det är också därför vi skriver. Trettiotusen försvann. Jag överlevde.”
Författaren Clara Obligado föddes 1950 i Buenos Aires och flydde 1976 till Madrid, där hon sedan dess är bosatt. Nu har det lilla ambitiösa bokförlaget Komet givit ut hennes personliga och originella essä Ett hem långt hemifrån som Siri Hultén översatt med stor skicklighet och värme.
Essän undersöker i huvudsak hur det är att leva i exil, ensamheten i det, utanförskapet, men även litteraturens genomgripande kraft. Obligado problematiserar betydelsen av ordet hem: är ett hem en plats, ett tillstånd, en relation, en illusion eller en språklig gemenskap? Som barn upplever hon spanska som ett språk, att hon äger det. Men både i Latinamerika och Spanien talas och skrivs spanskan på oändligt många sätt. I Buenos Aires talas Río de la Plata-dialekten som är mycket karaktäristisk och avvikande från till exempel den spanska som talas i Mexiko eller Colombia. Ord som har en viss betydelse i Argentina kan ha en helt annan innebörd i Spanien (eller inte ens existera där).
Clara Obligado växer upp i ett hem som är fyllt med litteratur och hon läser allt ifrån serietidningar som Stålmannen (hon tycker om hans dubbla identitet och ”hans nyduschade uppsyn och enfaldiga leende”) till Odyssén, Don Quijote, Den gudomliga komedin. Hon är en omättlig, ivrig och passionerad läsare: böcker är ”tusenbladstårtor, lökar, fina vävnader som man kunde skala av, lager för lager, i oändliga tolkningar”.
När hon som ung studerar litteraturvetenskap på universitetet är den legendariske författaren Jorge Luis Borges en av hennes föreläsare och hon är förälskad i Julio Cortázars experimentella sätt att skriva. Samtidigt upplever hon att litteraturen är en manlig domän, det är sent 60-tal, kvinnor överallt i världen kämpar för frihet och jämlikhet, på universitetet är kurslitteraturen enbart skriven av män. Det är en omvälvande tid, inte minst politiskt, och Obligado engagerar sig genom att till exempel lära analfabeter att läsa och skriva, hon reser med vänner i en fallfärdig folkabuss genom olika länder i Latinamerika och upplever hur våldet härskar i länder med auktoritära regimer, hur förtryck och tortyr förvandlar människor till spöken.
Även i Argentina växer sig militärjuntan allt starkare och under diktaturåren på 70-talet inleds en massiv politisk förföljelse med hundratusentals fängslade, torterade i läger likt det ökända ESMA (Escuela de Mecánica de la Armada). Clara Obligado flydde från hus till hus för att militären inte skulle få tag i henne och 1976 gick hon i landsflykt, reste till Spanien där hon inte kände en enda människa. ”Den första tiden låg Madrid fortfarande i fascismens skugga och jag försökte hanka mig fram med osäkra och absurda jobb. Möten med flyktingar, solidaritetskommittéer, små fullsmockade lägenheter som fylldes av hjärtskärande berättelser, trasiga liv.”
Hon upplever Madrid som en grå, stängd stad. Hela hennes vara heter ”främling”: hon blir definierad utifrån det faktum att hon inte hör till. Även språkligt: människor förstår inte vad hon säger, hennes tal blir bemött som ”lustigt, exotiskt, annorlunda”. Hennes liv sätts på paus, ”exil innebär en sorts död”, skriver hon. Dessutom känner hon skam över att vara vid liv när hon får höra talas om de vidrigheter som pågår i Argentina: vänner till henne mördas eller försvinner. När hon träffar intellektuella spanjorer märker hon att många tror att latinamerikansk litteratur innebär en klump av magisk realism och berättelser om diktaturer. Generaliserandet av en hel kontinents litteratur gör henne beklämd. Hon känner sig vilse i den för henne nya tvåspråkigheten, ord och fraser måste omformas i henne, hon tvingas översätta sitt modersmål till den iberiska varianten av språket.
Åter hittar hon in till sig själv genom böckernas världar, hon läser Assia Djebar, Roberto Bolaño, Ágota Kristóf, Imre Kertész och J.M. Coetzee som skriver om fruktansvärda historiska händelser. ”Kan man skriva fiktion vid helvetets portar?” frågar hon sig. Hon skriver dystopiska noveller och med hjälp av nya vänner publiceras hennes litteratur i bokform under titeln Pesadilla, y después (”Mardröm, och efteråt”). Tillsammans med vännerna anordnar hon skrivarverkstäder runt om i Spanien, kallar processen ”att bygga en bro av ord”. Hon skriver romaner för att bevara den värld hon kommer ifrån, skriver om exilen som identitet, om främlingskapet som fosterland, om att slå rot i luften. Hon skildrar den spruckna verkligheten, vill åt en röst som inte är fast i en nationell kontext.
Obligados liv blir alltmer mångfacetterat. Offerpositionen är rörlig och kan i viss mån innebära litterära och personliga erövringar. Tvärförbindelser upprättas och mot slutet av Ett hem långt hemifrån står det: ”Det är som om min värld försetts med textremsor undertill.” Hon lär sig att resa till Buenos Aires utan att slitas sönder. Hennes make är argentinare och deras döttrar och barnbarn är födda i Spanien. Hon anser att smärta kan mångfaldiga livet och att skräcken och fasansfulla erfarenheter övervinns genom att skriva och läsa litteratur. Boken igenom citerar hon författare och beskriver filmer som förändrar och berikar henne på omvälvande vis och hon anser att varje kreativ skapelse är kollektiv.
Ett hem långt hemifrån är en säregen och koncis essä som rekommenderas varmt. Clara Obligados skrivande tar fram livstrådarna, stygnen, ärren i ljuset.
