Recenserat
En släktresa i minnet och tiden
Nathacha Appanah
Det urblekta minnet
(La mémoire délavée, 2023)
Översättning: Maria Bodner Gröön
Elisabeth Grate bokförlag, 2024
Publicerad i Karavan nr 1/2025
"Vad kan man likna migranternas öde vid, är det en ljudlig explosion eller en personlig implosion?" Frågan ställs av Nathacha Appanah i boken Det urblekta minnet, som nu kommer i svensk översättning av Maria Bodner Gröön.
Boken är en nätt skapelse, åtminstone till omfånget. Berättelsen den bär på däremot, den är tung, full av svåra beslut, uppbrott, förluster, förnedring och hårt slit. Som motvikt finns det kärlek, värme och gemenskap på sidorna. Förlaget kallar boken för en familjeberättelse, men det är inte något fiktivt drama utan författarens egen släktresa i minnet och tiden.
Allting börjar med en flock starar som bildar olika formationer på himlen: en damejeanne, en hatt, ett segel. Det sistnämnda är en bild som tränger sig vidare in i berättelsen, för precis som fåglarna år efter år följer samma flyttväg följer också människor olika migrationsrutter.
Appanah tar fasta på migranter som mellan 1834 och 1920 reste från Indien till Mauritius för att arbeta som kontraktsanställda, kulier, på sockerrörsfälten efter att slaveriet upphört. Till en början är hennes perspektiv snävare, fokuserat på farföräldrarnas historia, men arkivfynd gör snart berättelsen mer vidsträckt.
Dokument talar om att Appanahs indiska förfäder steg i land på ön 1872. De kom sedan att arbeta för Antoinettes sockerbruk och en plantage i Camp Chevreau. Vid ankomsten till Mauritius, som då var en brittisk koloni, ersattes deras namn med anonyma nummer och redan nästa dag började arbetet på sockerrörsfälten. Arbetsdagarna var långa, boendet enkelt, matransonerna små och hierarkierna stränga.
Nathacha Appanah, född 1973 på Mauritius och bosatt i Frankrike, skriver flyhänt, bitvis sakligt och konstaterande, bitvis innerligt och reflekterande. Hon blandar sådant hon kommer ihåg med familjemedlemmars återberättade minnen, resultat av efterforskningar med släktingars gissningar, och adderar sina egna föreställningar.
Boken kränger åt olika håll och berättar om allt från kryddblandningar och bröllop till arbetsdagar och fängelsestraff. Mitt i detta skymtar också själva arbetet med att fånga allt i skrift. Appanah skriver om hur de livsöden hon inledningsvis ville fånga glider undan, men också om hur skrivandet leder henne till andra händelser i historien och om idéerna hon har kring den litterära strukturen. Att det är ”en salig blandning” är någonting som Appanah själv kommenterar. Övergångarna mellan alla pusselbitar är dock mjuka och de smälter näst intill sömlöst ihop med varandra till en gripande helhet.
Det är en poetisk text med en stark känsla för rytm och klang. Bisatser hakar målande i varandra. Bitvis utelämnas kommatecken, vilket ökar tempot och intensiteten. Företeelser upprepas kittlande och betraktas från olika håll vid olika tillfällen. Blankrader bryter distinkt av och ger plats för nya sätt att närma sig ämnet.
Genomgående kompletteras texten med svartvita bilder, vilket både överraskar och skakar om. På sidorna syns såväl fotograferade vyer och personporträtt som illustrationer av gatuliv och båtar. Här syns också återskapade matransoner och en gammal karta. Bildmaterialet hjälper effektfullt till att levandegöra de indiska migranterna och villkoren som präglade dem och deras barn.
Sedan tidigare finns flera av Appanahs böcker på svenska, bland annat Den siste brodern och Våldets vändkrets. I Det urblekta minnet försöker hon förstå och fylla i luckor i den egna bakgrunden, men lyfter också tidlösa frågor om utsatthet och maktförhållanden. Det är en sökande och tankeväckande bok, på samma gång spröd och kraftfull.
