Recenserat
Nettel löser upp knutarna alltför enkelt
Guadalupe Nettel
Det enda barnet
(La hija única, 2020)
Översättning: Hanna Nordenhök
Norstedts förlag, 2024
Publicerad i Karavan nr 1/2025
Den som någon gång har besökt sociala medier, eller för den delen lyssnat på ett gammalt skillingtryck, vet att barns död, sjukdomar och funktionsnedsättningar, som är något av det svåraste som finns att hantera, ofta omgärdas av ett språk marinerat i klyschor. Många är ”änglamammorna”, ”änglabarnen” och ”cancerkrigarna” på sociala medier. Kanske behöver vi ta till en befintlig arsenal av klichéer för att stå ut med det mest outhärdliga?
På detta tänker jag när jag läser den hyllade mexikanska författaren Guadalupe Nettels Det enda barnet i översättning av Hanna Nordenhök. Den som för ordet är en kvinna som själv har valt bort barn. När hennes bästa vän Alina, med vilken hon alltid delat aversionen mot ”kvinnofällan” att skaffa barn, berättar att hon ändrat sig blir berättaren först bestört. När väninnan blir gravid märker hon dock ganska snabbt att hon gläder sig med henne. Men så får Alina veta att fostret har en svår hjärnskada. Ingen vet om det ens kan överleva utanför livmodern.
Upplägget där de två kvinnorna och barnet står i centrum är intressant och relativt originellt. Ganska snart börjar dock klichéerna hopa sig. Visst finns här mörker, men detta vägs upp av optimistiska skildringar av hur det lilla barnet när hon väl kommit till världen trotsar alla negativa prognoser och av beskrivningar av läkare som likt karaktärer i Hollywoodfilmer tränar henne med metoder genomsyrade av tough love och ”vägrar” att ”ge upp” om henne. Detta sätt att förpacka det såriga och svåra är som sagt begripligt i verkliga människors privata bloggar och sociala medier. Men skönlitteratur ska öppna upp verkligheten genom att främmandegöra och våga gå hela vägen in i det mörkaste. Hos Nettel får alla stundande katastrofer, alla fula känslor och all ambivalens sin lösning innan de hinner fördjupas. Så är det med spänningarna i relationen mellan barnets mamma, pappa och barnflicka. Här finns det annars mer än nog att gräva i kring reproduktivt arbete, klass och kön. Men författaren väljer istället att lösa upp alla knutar genom två korta scener där pappan i familjen försäkrar mamman om att han inte vill ligga med barnflickan och sagda barnflicka visar att hon visst älskar barnet på riktigt. På samma sätt är det med relationen mellan berättaren och hennes bästa vän, som ändå ska vara romanens centrala. För att inte tala om Alinas inledningsvisa ambivalens när hon förstår att hennes barn kanske kommer att överleva men leva med svåra funktionsnedsättningar. Här kommer Nettel något längre i sitt utforskande av det svåra och olösbara, men lägger relativt snabbt även det till handlingarna.
Kanske ligger en del av problemet hos berättaren själv? Är det hon, med sin förkärlek för att lägga tarotkort, som har ett behov av att lägga själva berättelsen tillrätta? Tyvärr öppnar författaren inte riktigt upp för en sådan potentiellt intressant läsning heller.
Det enda barnet presenterar sympatiska idéer om vad en familj kan vara utöver den gängse kärnfamiljen. Den framför också de för somliga fortfarande revolutionerande tankarna att även kvinnor som väljer bort barn kan ha meningsfulla och nära relationer och att också personer med funktionsnedsättningar kan leva goda liv. Men allt detta sympatiska, representerat av idel sympatiska romanpersoner, fungerar sämre som skönlitteratur än som inspirationsföreläsning. Därmed inte sagt att en lyckad roman kräver genomgående obehagliga karaktärer och oavbruten ond bråd död. Men det behövs ett tuggmotstånd som Det enda barnet saknar.
