Recenserat
En stillsam upprymdhet över själva existensen
Oktay Rifat
Det som blåser genom kvarteret
Tolkning och förord: Turhan Kayaoglu
ellerströms förlag, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2014
Mitt under brinnande världskrig publicerade de turkiska poeterna Orhan Veli, Melih Cevdet Anday och Oktay Rifat 1941 en gemensam diktsamling med titeln Garip (”Sällsamt”). Både själva poesin och bokens förord fick stor betydelse för den framväxande modernismen i landet och dess distansering från den högstämda, ottomanska divan-diktningen som tidigare dominerat. Medan 40-talet i Sverige kom att förknippas med pessimism över det rådande världsläget och en debatt om den nya poesins obegriplighet, var Garip-poeterna betydligt mer vardagliga. Dikternas närhet till talspråket stämde väl överens med idén om att göra poesin tillgänglig för bredare delar av befolkningen. Numera får väl dessa forna revoltörer betraktas som just folkkära. Orhan Velis önskan om att få vara en fisk i en flaska raki, citeras fortfarande vid oräkneliga middagsbord runt om i Turkiet.
Garip-poeterna har vid det här laget en ganska lång historia även på svenska. Redan 1952 översatte Lasse Söderberg och Lütfi Özkök dem i stencilhäftet Brödet och kärleken, ett par decennier senare utökades tolkningarna till en större antologi med samma titel för FIB:s Lyrikklubb. Förlaget ellerströms har senare följt upp med tolkningsvolymer av Veli och Cevdet Anday. Nu är det Oktay Rifats (1914-1988) tur att presenteras på egen hand, i säker och ledig översättning av Turhan Kayaoglu.
Även om de tre medlemmarna i gruppen kom att utvecklas i olika riktningar händer det faktiskt att jag glömmer vem av dem som det är jag läser. Det tycks finnas särskilda ”Garip-ögonblick”; ett gemensamt poetiskt territorium präglat av avklarnad enkelhet. En dikt som ”På kyrkogården” skulle nästan kunna ha skrivits av någon av de båda vänner Rifat kärleksfullt hänvisar till:
Hans största nöje var att promenera
i parken om kvällarna
Livet igenom älskade han
poeterna Orhan Veli och Melih Cevdet
Av träden älskade han poppeln mest
Han älskade också stjärnorna
Bekvämast sov han
i sängen som han mor bäddat
Nu vilar han här
Som synes finns det något närmast rörande oskuldsfullt över Rifats diktning. Ibland drar visserligen mörka moln över dikterna – men de skymmer aldrig solen särskilt länge. Till och med när poeten konstaterar att ”människan är en usling” sker det med gott humör. Visst är den politiska medvetenheten om de brutala klasskillnaderna tydlig. Men störst är ändå glädjen över att få vara i livet och med vaken blick registrera kvarterslivet i Istanbul, som här i dikten ”Specerihandlaren”: ”Hans butik är lösgjord / från gatans hetta / Luktar mögel och ost / Balkarna i taket är svarta / Trådrullarna färgglada / Cigaretterna lagda i travar / Rakiflaskorna står på rad som soldater / Men han själv är en drummel.”
Visserligen kan den här enkelheten i längden tangera det självklara och det triviala. Man kan då önska sig en större komplikation. Den skulle också komma i de följande decenniernas turkiska poesi, i form av nysurrealism och annat. Men i lagom dos är Oktay Rifats dikter lika uppfriskande som ett glas källvatten efter en lång vandring i Taurusbergen. Det gäller inte minst kärlekspoesin som slår broar både bakåt och framåt i tiden – till folkdiktaren och sufiske mystikern Yunus Emre på 1200-talet och till den danske poeten Henrik Nordbrandts turkiska dikter under det förra seklets sista decennier.
När Rifat är som bäst mynnar enkelheten ut i en stillsam upprymdhet över själva existensen; det är som om diktjaget just återvänt från en svår exil eller ett långvarigt fängelsestraff och nu ser allting för allra första gången igen: ett träd, ett moln, en brödlimpa. Medan jag sitter och läser Det som blåser genom kvarteret har jag utan att tänka på det fört upp handen till munnen. Plötsligt blir jag varse den varma luften från andetagen mot handflatan; andningen som hela tiden finns där men som jag inte alltid tänker på. Jag inser att det är Oktay Rifats dikter som gjort mig uppmärksam på det pågående undret i att andas. Än en gång har poesin väckt en förundran inför det mest grundläggande. Vad ska man kalla det som har hänt? Till slut går det upp för mig: Jag har varit med om ett typiskt Garip-ögonblick.
