Recenserat
Minnesbilder från två håll av en stormig kärleksrelation
Mellan de sydafrikanska författarna André Brink och Ingrid Jonker fanns starka biografiska och litterära band. I vår har dessa två, som båda bidrog till att ge ny kraft åt litteraturen på afrikaans, utkommit med varsin bok på svenska om kärlekens tumult. Vår recensent Erik Bergkvist har läst översättningarna, och lyfter särskilt fram Per Holmers förstklassiga tolkning av Jonkers poesi.
André Brink
Orgie
(Orgie, 1965)
Förord och tolkning från afrikaans: Per Holmer
Ellerströms förlag, 2025
Ingrid Jonker
Vinden från Torwanabergen
Dikter i urval (underrubrik)
Förord och tolkning från afrikaans: Per Holmer
Ellerströms förlag, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 2/2025.
Två böcker översatta från afrikaans, sinsemellan mycket olika: André Brink, Orgie, och Ingrid Jonker, Vinden från Torwanabergen. Dikter i urval. För översättning och förord svarar Per Holmer. Att ellerströms ger ut dem samtidigt är ingen tillfällighet, här finns litteraturhistoriska och biografiska kopplingar. Under två år på sextiotalet hade André Brink (1935–2015) och Ingrid Jonker (1933–1965) en stormig kärleksrelation. Det var visserligen en förbindelse mest per korrespondens, dels på grund av att Brink var gift och Jonker i sin tur älskarinna åt en tjugo år äldre författare, Jack Cope, dels på grund av att de bodde långt från varandra. Stormig var den likafullt.
Orgie tillkom under denna period. Brink lät Jonker bidra med en och annan rad men framförallt med självbiografiskt stoff. Kort efter att boken utkommit i början av 1965 bröt Brink relationen. En julinatt samma år klev Ingrid Jonker ut i det iskalla havet.
Att de båda författarna – Brink prosaist, Jonker poet – här och i andra sammanhang ofta förekommer jämsides beror också på att de båda ingick i Die Sestigers, sextitalisterna, en litterär fraktion som med intryck från europeisk modernism och i stark opposition till apartheidsystemet kom att förnya afrikaans-litteraturen. Die Sestigers – som anfördes av den något äldre Jan Rabie och där även författare som Breyten Breytenbach, Uys Krige, Elsa Joubert och redan nämnde Cope ingick – inlämnade 1963 en protest mot en förordning om skärpt censur. Den politiker för nationalistpartiet som hade ansvar för påbudet, Abraham H Jonker, var händelsevis Ingrid Jonkers far.
För ytterligare inblickar i ämnet hänvisar jag till Holmers två utmärkta förord. Där betecknas Orgie för övrigt som roman – låt mig börja där. Jag tycker inte att man kan tala om roman. Läsdrama? Drömd saga i dialogform? Det är inte så viktigt. Texten är hur som helst typografiskt delad i två spalter, den ena för Han och den andra för Hon. Vissa repliker och utläggningar lämnas över som stafettpinnar. Man läser som från en almanacka, alltså med boken på tvären.
Upptakten är denna: En ung kvinna anländer till en maskeradbal i Kapstaden, utklädd till springbock med små horn, men platsen och tiden är samtidigt Babylon, 1700-talet f Kr. Vi får också veta att Jonker berättat för Brink om en liknande fest, där hon drack sig plakat och vaknade i en främmande mans säng. Maskerandet och det djuriska är viktiga ledmotiv i Orgie.
Det går svårligen att relatera en handling: Han och Hon turas om att minnas när de först träffades, Han funderar över sitt döda äktenskap, uttrycker svartsjuka visavi ”x” (Jonkers älskare), Hon berättar om sin uppväxt och smärtsamma erfarenheter, det dricks och träts. Texten är omväxlande kursiv och romersk (alltså inte kursiverad), somligt står i fetstil. Man föreställer sig att det kursiva tänks, att den romerska texten utsägs och att fetstil företräder en mer distanserad berättare, ett dramats objektiva öga.
Referenserna är talrika – Bibeln, Shakespeare och annan äldre engelsk litteratur. Det hänvisas till sumerisk, babylonisk, grekisk och indisk religion. Stilen växlar från det högstämda, symboliskt pastösa till det vardagliga, närmast banala: ”– Han älskade mig, han var snäll mot mig men han förstod förstås inte heller, det här kan ingen förstå, i synnerhet inte du.”
Mycket är söndrigt, likt påbörjade men avbrutna ramsor eller besvärjelser:
vilda vilda galna vattenvärld gassande ande
urhav brusa och bryt brusa och bryt darra
i stora snäckor bryt ut i kabal kabbala babel
babel zigurrat i landet Sinear förvirra förvirra
förskingra virvla kabal kabbala äpple Eva kallad
gripen gråt otröstlig kom trösta kom brudgum
ombord på Utnapishtims ark arken ovan
vattnen (...)
Per Holmers översättning av detta troligen rätt snåriga verk är på alla vis övertygande. Tyvärr har jag svårt att få kontakt med Orgie. Trots den intensiva fantasin och alla oberäkneliga språng, trots den labyrintiska kronologin och drömartade rekvisitan lossnar texten aldrig riktigt ur det privata. Ibland känns det till och med internt på ett lite klibbigt vis. Något säger mig att Brink hade stoffet för nära inpå när han skrev.
Säkert har här funnits en estetisk idé, kanske att vara trogen kärlekens tumult via olika kretsar – myten, riten, minnet, åtrån, leken osv. Fraser och scener återtas och varieras. ”Ge mig ett barn”, upprepar kvinnan. Det är en av bokens centrala smärtpunkter; mer härom nedan.
I mina ögon blir det för rörigt och emotionellt upptrissat. Man kan jämföra med myllret av röster, verklighetsskikt och allusioner i så skilda texter som Strindbergs Ett drömspel, T S Eliots Det öde landet eller Dylans Desolation Row. I alla dessa verk – en pjäs, en diktsvit och en popsång – finns en åskådlighet och ett slags gravitation som jag saknar i Orgie.
Jag fäster mig vid denna passage:
Två ord står emot varann: det från Gud som sade: I skolen icke äta därav, på det att ni icke mån dö; och det från ormen som sade: Äten därav så att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.
Här tycks Brink jämställa den gammaltestamentliga regeln om kunskapens frukt – förutbestämd att brytas, på det att människans historia må inledas så att hon därmed ska kunna frälsas – med spelplanen i Orgie: Kärleken dör när den varseblir sig själv. Och den måste dö för att kunna vara kärlek. Riten och maskeraden, djurimitationen – nu spekulerar jag – är försök att återupprätta kontakten med paradisets icke-tid.
Vinden från Torwanabergen är ett urval från de tre diktsamlingar Ingrid Jonker hann skriva: Undanflykt (1956), Rök och ockra (1963) och Solkantring (1966, postum). Det är första gången Jonker möter svenska läsare och liksom med Brink måste Per Holmers arbete framhållas, här har det ibland dessutom funnits rim och meter att hörsamma. Det är förstklassiga tolkningar.
De fyra dikter som hämtats från debuten är till det yttre traditionella, men det snarast förstärker den inre oron. I en dikt förs ordet av en trasdocka – kanske ett slags självporträtt. Inledningen till dikten ”Pubertet” glömmer man svårligen: ”Barnet inom mig dog lugnt och stilla / vanskött och blint, ville ej någon illa.” Samlingens titeldikt tycks förebåda det tragiska slutet: ”Min kropp spolas upp täckt av sjögräs och tång / på alla de ställen vi vistats en gång.”
Det dröjde åtta år innan Jonker återkom på parnassen: Rök och ockra innebar ett genombrott och fick pris som årets bästa bok på afrikaans. Här framträder en djupt originell poet, med rader som är samtidigt genomskinliga och laddade, ibland med något av den gåtfullhet man kan höra från barn som sitter och kommenterar sina egna lekar. Registret är brett, på ett vis som kanske ger vid handen att Jonker ännu söker sin röst. Somligt är lite som barnramsor, annat har en mer hermetisk, liksom kubistisk prägel. Många strofer sjunger – kanske är det här man ser inflytande från den av Jonker så uppskattade Dylan Thomas.
Kvaliteten ligger oavsett i en sorts svävande diktion. Ta den här vackra, bedrägligt lätta och ljusa dikten, ”Ladybird”, med undertiteln ”Till minne av min mor” (modern dog i cancer när Ingrid var elva år; ladybird är nyckelpiga på engelska):
Ockraglans
och ett ljussken bryts
upp ur havet.
Inne bakom huset
någonstans mellan tvätten på tork
och den dignande granatapeln
ditt skratt och morgonen
rask och nätt
som när nyckelpigan
landar på min hand
I Orgie låter Brink den kvinnliga parten berätta om en mycket smärtsam abort, kanske rör det sig om ingrepp vid flera tillfällen. Som tidigare nämndes uttrycker också kvinnan en stark önskan att få ett barn med mannen, vilket denne är tveksam till. När så Jonker i en dikt tillägnad André skriver
så ska du dö bort från mig
som din lönlösa säd
är en självbiografisk läsning knappast långsökt. Orden kunde mycket väl ha stått i högerspalten i Orgie. Jonker berör, öppet eller implicit, i flera dikter, denna såriga inre domän; lite varstans möter vi sovande eller döda barn. Den kraftfulla och samtidigt intill upplösning ömtåliga dikten ”Havande kvinna” torde handla om en abort.
Det finns förstås en risk att en läsare som är något bekant med omständigheterna kringskär dikternas potential genom att alltför hårt surra den vid ett specifikt motiv. Det kan också bli självuppfyllande att leta rader som pekar fram mot självmordet. Sagt bara som memento.
Hur man än tolkar är det självutlämnande en del av Jonkers profil: ”Jag hör till dem / som missbrukar sex /där individen inte räknas / till dem som super till / mot hjärnans avgrund / mot illusionen att livet / en gång var gott eller vackert eller betydde något”, skriver hon i en av de postuma dikterna.
Jonker har inte sällan jämförts med Sylvia Plath och det beror väl mycket på att båda två hade en relation med annan författare och avslutade sitt liv i förtid. Jämföra kan man förstås men Jonker har ett helt annat temperament än Plath, mycket mer inåtvänt, mindre pråligt, helt utan sarkasmer.
Så har vi det politiska. Jonker var, trots att hon deltog i ett radikalt litterärt kotteri, ingen politisk poet. Men hennes mest kända dikt lever i hög grad vidare på grund av att den använts politiskt. Det är förstås ”Barnet som sköts ihjäl av soldater i Nyanga”. När Nelson Mandela 1994, efter att den frånstötande regimen äntligen fallit, öppnade det första demokratiska parlamentet i Sydafrika, reciterade han dikten. Poeten uttryckte själv förvåning över att man tolkat den politiskt, men givet omständigheterna är det svårt att se hur man inte skulle ha kunnat göra det.
Mycket mer kunde sägas om Ingrid Jonker, men låt oss avsluta med en dikt vars titel, ”L’art poetique” å ena sidan anger ett litterärt ideal och en dröm om frihet, å den andra nog också tangerar poetens längtan efter trygghet:
Att hålla mig gömd som en hemlighet
i en sömn full av lammull och plantskott
Att gömma mig
i saluten från ett väldigt fartyg
Gömmas undan
i en rättfram minnesbilds grepp
i dina drunknade händer
hålla mig gömd i mitt ord
