Recenserat
Fantastik på Airas vis
I César Airas romanvärld duggar tillfälligheter och oväntade infall tätt. Den vardagliga tillvaron skakas om av något som bryter in och stör dess gång. Två av Airas korta romaner har nyss utkommit på svenska, båda ytterst underhållande tycker Karavans recensent Magnus Eriksson.
Sömmerskan och vinden
(La costurera y el viento, 1994)
Middagen
(La cena, 2006)
Översättning: Djordje Zarkovic
Bokförlaget Tranan, 2024
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2024
Om vi skulle läsa César Airas romaner bokstavligt kunde vi konstatera att det händer konstiga, rentav osannolika, saker i författarens hemstad, Colonel Pringles, med drygt 20 000 invånare och belägen runt femtio mil söder om Buenos Aires. Men dessbättre behöver vi bara se hans bokstav som ett uttryck för idéer, inte som en utsaga om en verklighet bortom fiktionen. Med fiktionens hjälp sätter César Aira igång skeenden som ger oss en förnimmelse av det godtyckliga i blott alltför givna idéer om litterär realism.
César Aira går handgripligt tillväga i dessa iscensättningar. Han skriver korta romaner, böckerna är små, så antalet sidor (151 respektive 119) antyder en mer omfattande textmassa än den egentliga. I båda böckerna, som nu ges ut i smidig översättning av Djordje Zarkovic, utgår Aira från spekulationer om minnet, om än med sinsemellan motsatt innebörd. I Middagen vittnar jag-gestalten om sitt usla minne. Utgångspunkten är en middag där han besöker en gammal vän tillsammans med sin mor. Hennes livsintresse är skvaller, och sonen imponeras motvilligt av hennes förmåga att komma ihåg allt som inte är värt att veta om stadens borgerskap. I Sömmerskan och vinden framträder César Aira i eget namn som berättare och skriver att det man glömt aldrig har hänt.
Det ger kanske en blinkning åt Borges novell om pojken med det seriella minnet, ”Funes med det goda minnet”. Blott i glömskan kan vi leva vidare, annars sprängs vårt medvetande. Men vi kan kanske också se en återspegling av T. S. Eliots tidsfilosofi. Blott i nuet existerar det förflutna och det kommande.
I båda romanerna bryter något annat in i den vardagliga tillvaron, eller i idén om en vardaglig tillvaro. När berättaren i Middagen, en sjaskig man i sextioårsåldern som efter en personlig konkurs lever på sin mors knappas pension, kommer hem från middagen sätter han på tv:n, en lokal kanal som mest ägnar sig åt kändisskvaller. Men då inträffar det otroliga. Programledaren får lämna skvallrets trygghetszon för att rapportera om hur de döda lämnar sina gravar och ger sig ut på jakt efter levande människovilt. César Aira ger både dråpliga och otäcka bilder av massdödandet.
I Sömmerskan och vinden möter vi en författare som sliter med sin romanidé på ett kafé i Paris. Romanidén har i flera år inskränkts till just bara en sömmerska och en vind. När den fiktive författaren sedan går in i sitt projekt bryter han upp de flesta av våra invanda föreställningar om tid, rum och kausalitet. Fast identiteten hålls någorlunda intakt som tolkningsmönster för oss.
Vi ställs direkt inför udda existenser i Pringles, bland dem en sömmerska och hennes oduglige make, jag-berättarens föräldrar och hans bästa vän i barndomen liksom en påstått snipig teckningslärarinna som bär traktens kulturella medvetenhet, något begränsad, och som trots sin skönhet varit den förutspådda ungmön i staden. Men plötsligt ger hon sömmerskan en detaljerad beställning på en brudklänning, och det är bråttom.
Det är utgångspunkterna; vi bör använda pluralformen eftersom det mesta utvecklas parallellt, separat men också sammanvävt. Berättarens vän försvann, säger pojken själv fast det är honom föräldrarna och andra i grannskapet letat efter. Sömmerskan ger sig ut på vägarna liksom teckningslärarinnan. Det gör även sömmerskans make med sin fallfärdiga lastbil och en annan chaufför med sin lastbil, som är i långt bättre skick. Sedan bryter det mesta av berättelsen samman i ett lika roande som associationsrikt spel av tillfälligheter och oväntade infall, av sökandet efter den som möjligen försvunnit och av pokerpartier där förloraren spelar bort både sin lastbil och teckningslärarinnan, som dock svävar i lycklig okunnighet om sitt öde, av en chockerande förlossning och av kärleken mellan en evig vind och sömmerskan. Jodå, det inledande paret, som bara var en idé hos den fiktive författaren, knyts samman.
I båda romanerna havererar berättarens och de andra gestalternas verklighetsuppfattningar. Vad som skiljer César Airas magiska realism från många andra latinamerikanska och senare postkoloniala författares är bland annat att Aira utgår från en föreställning om normalitet som skakas om i grunden, medan andra författare i traditionen snarare gått rakt in i en verklighetsuppfattning som sätter läsaren och läsandet i gungning.
Det är två metoder. Det finns ingen anledning att sätta dem mot varandra. I César Airas fall, tydligast i Sömmerskan och vinden, sker utmaningen av läsaren och den traditionella realismen när skeendena utvecklas till synes oberoende av varandra. Då fungerar, föreställer jag mig, fantastikens inbrytning av det främmande i en igenkännbar vardag bättre än en radikalare magisk realism skulle gjort. Med den metod som César Aira väljer förskjuts också fokus från de gestaltade upplevelserna till det idémässiga.
Främst Sömmerskan och vinden blir en lysande uppvisning i hur den metalitterära texten framkallar en brottning med litterära idéer om avspegling, återgivning och kausalitet. De sätts i gungning av César Aira på ett sätt som gör att monstrositeter, osannolika sammanträffanden och atmosfäriska fenomen blir naturliga delar av textens universum som medvetna och handlande subjekt. Det är en estetisk lek som är filosofiskt associationsrik och båda böckerna är ytterst underhållande.
