Recenserat
Lågmäld och varm novellistik hos Uhart
Hebe Uhart
Samlade noveller 1 1962–1983
Översättning: Linnea Rutström
Prosak förlag, 2023
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2024
I novellen ”En skolrektors betraktelser”, som ingår i det första bandet av Prosak förlags utgivning av den argentinska författaren Hebe Uharts samlade noveller, frågar en rektor några elever var deras lärare som går under namnet Snövit befinner sig. De svarar att hon inte är på plats eftersom hon ska skriva tentamen den dagen. Rektorn reagerar på att eleverna, som kommer från fattiga förhållanden, inte bara verkar veta vad en tentamen är utan dessutom uttalar ordet korrekt: ”De räknar inte med att skriva särskilt många tentamina i sina liv. Snövit har nog berättat för dem att hon studerar, och att man på universitetet måste skriva tentamen och jag är säker på att de vill att hon ska göra bra ifrån sig.”
Efter att ha läst de knappt fyrtio noveller som ingår i Samlade noveller 1 tycker jag mig i denna passage se något som är talande för Uharts novellistik i stort. Först och främst klientelet, novellerna befolkas i regel av människor av enkel bakgrund, inte sällan migranter från landsbygden. Påfallande ofta är det barn som innehar huvudrollen, vilket tillåter de absurda inslagen att lämnas okommenterade; för barn ter sig allt normalt då de inte har något att jämföra med. Men här finns ytterligare ett återkommande inslag som handlar om att finna godhet i vardagens små gester; eleverna tycker om sin lärare och vill därför att det ska gå bra för henne på provet.
Att saker lämnas okommenterade har också att göra med bristen på gestaltning, något som kännetecknar Uharts prosa överlag. Händelser gestaltas inte – de räknas upp: ”Efter en stunds tystnad tog Doris kvasten och jagade upp katten på terrassen, smällde igen dörren, drev in en kil i trälåset och gick upp på sitt rum. Sedan drack de vin.” Avsaknaden av gestaltning medför att vissa av novellerna inte lyfter, utan stannar på anekdotens intetsägande nivå. Men här finns också guldkorn som sticker ut som särskilt starka: den redan nämnda ”En skolrektors betraktelser”, ”Nya tider” som skildrar mötet mellan en ung präst och den brokiga skara kantstötta individer som utgör hans församling, ”Människan är en radikalt ensam varelse” som utspelar sig över flera år, och även ”Luisas vän” – berättelsen om hur ett barn under en sommar finner en vän i en äldre rullstolsbunden pojke.
När Uhart är som bäst blir den vardagliga anekdoten en betraktelse över människans existentiella villkor. Det vill säga, i de till synes obetydliga bestyren och i mötet med egenheterna och begränsningarna hos de ofta excentriska individer som befolkar hennes noveller pekar hon mot en gemensam erfarenhetsram som är universell. Ofta med inslag av en underfundig humor.
Uharts lågmälda och varma novellistik placerar henne långt ifrån den kosmopolitiska och formmässigt utmanande tradition som vi i Sverige förknippar med argentinska novellister, med namn som Jorge Luis Borges och Julio Cortázar – båda i någon mån samtida med Uhart. Det betyder för den sakens skull inte att Uhart, som gick bort år 2018, inte skulle ha gjort avtryck på landets litteratur. Bland de samtida argentinska författarna tycker jag mig se tydliga spår av Uhart i Samanta Schweblins noveller, där det vardagliga förstoras upp tills det förfrämligas och faller över i det absurda.
Detta första band täcker in åren 1962–1983, och ytterligare två volymer väntar innan den svenska utgivningen av Uharts novellistik är komplett. Det är ett ambitiöst projekt som Prosak förlag har gett sig in på, att introducera ett i Sverige tidigare okänt författarskap. I denna första del tycker jag mig skönja en tilltagande skärpa hos en författare som gradvis skriver sig fram till ett eget uttryckssätt. Det bådar gott inför kommande två volymer.
