Recenserat
Generös och gedigen utgåva av vandraren Bashôs haikudikter
Haiku som diktform är mycket populär världen över idag. Att den förnyades och befriades ur en trång skrud är till stor del mästaren Bashôs förtjänst. Nu kan läsarna njuta av hans samlade haikudiktning på svenska, i Lars Vargös tolkning.
Bashô: blommornas, fåglarnas och månens poet
Översättning och kommentarer: Lars Vargö
Carlsson bokförlag, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2019
För den som någon gång intresserat sig för haikupoesi är Matsuo Bashô (1644-1694) en självklar referens. Hans verk har fått en oomtvistad klassikerstatus inom den japanska litteraturhistorien och genom översättningar, framför allt till engelska, har många av hans dikter blivit kända världen över. Nu har också, sent omsider, hans samlade haiku (eller hokku, som man kallade denna diktform då Bashô levde) kommit i svensk översättning av Lars Vargö. Även om Bashô var minst lika aktiv inom andra genrer utgör kortdikterna, närapå ett tusental, en viktig del av hans produktion, och de ger en god bild av den bredd hans verk har.
Som vanligt är i utgåvor av översatt japansk poesi presenteras dikterna först i original, sedan i en översättning ord för ord (i likhet med originalet på en rad) följd av översättarens kommentarer. Sist kommer översättarens fria tolkning av dikten på tre rader, så som haiku brukar presenteras på svenska. Dikterna är ordnade kronologiskt, något som är svårt att undvika i en komplett utgåva som denna, men som läsare gör man klokt i att börja läsningen med de dikter som skrevs runt mitten av 1670-talet och hoppa över Bashôs tidiga år. I hans ungdom hade haikupoesin förlorat mycket av sin ursprungliga friskhet och parodiska humor. Hans tidiga dikter visar många exempel på denna stagnerade stil, men man kan se att den passade honom dåligt och man förstår att han kände ett behov av att söka efter andra uttryckssätt.
Bashô växte upp i en liten stad i centrala Japan, men kom att tillbringa en stor del av sitt liv på resande fot. Det man vet om hans unga år är mest spekulationer, men när han var närmare trettio hade han, efter att ha provat en rad olika yrken, etablerat sig som haikumästare med en egen grupp adepter. Han hade då bosatt sig i den växande metropolen Edo, det som senare skulle bli dagens Tokyo. På en plats som denna gavs möjligheter till kontakt med andra framstående diktare och nya strömningar som började förändra haikupoesin. Det ledde Bashô in på den väg som skulle förändra denna diktform så genomgripande att den än idag är livaktig, och det mer än någonsin.
Framför allt tycks olika experiment med friare uttryckssätt, ofta i form av drastiska liknelser, ha varit befriande för honom. En dikt i den stilen är följande, som också visar ett intresse att skildra en mer plågsam sida av tillvaron, på ett sätt som avviker starkt från föregångarnas konstruerade putslustigheter.
Klädd i frost
med vinden som täcke
ett övergivet barn
De nästan övertydliga metaforerna är i tidens anda, men viljan att ta upp teman som fattigdom, svält och elände pekar framåt mot senare verk. Under den här tidiga perioden, då Bashô på allvar börjar frigöra sig från den äldre traditionen, verkar det som att han försöker ge dikterna extra krydda.
Hur låter
spindeln
i höstvinden?
Den tidiga hösten i Japan bjuder på rika ljudupplevelser. I naturen hörs läten från ett flertal insekter, vilka ofta besjungits i poesin. Men i dikten rör sig Bashô bortom denna estetik och riktar sitt intresse mot en varelse som är utan röst. Hur låter dess sång? Översättaren nämner den gängse tolkningen att detta kan ses som en kôan, ett zenbuddhistiskt tankespråk, en läsning som är fullt rimlig i diktens kulturella sammanhang. Samtidigt tycker jag att denna haiku är än mer fascinerande som poesi, som en uppmaning att lyssna till den ohörbara rösten från detta kryp jämrande i höstvinden.
När Bashô är i fyrtioårsåldern blir hans dikter mer återhållna och får ett mer realistiskt innehåll. Han vänder nu sitt intresse mot teman som ensamhet, längtan, och skönheten i det vittrande och förfallna. Resandet som en livsstil blir alltmer framträdande i hans verk.
Vandrare
skall bli mitt namn
första vinterregnet
Det är en haiku från ett avsked. Bashô lämnar det trygga livet i Edo och ger sig ut på ännu en av sina många resor, denna gång västerut. Årstiden är inte den trevligaste, men passar perfekt till den estetik han nu vill utforska. Det finns ingen tvekan här, bara en beslutsamhet att helt gå upp i rollen som den ensamme vandraren. Kanske väntar en strapatsrik färd, men också frihet.
En dikt från ett annat avsked får illustrera en aspekt av Bashô som ofta är svår att fånga i översättning; rytmen som spelar en stor roll i många av hans dikter. Här har översättaren återskapat denna med framgång.
Flyende vår
fåglarna gråter
tårar i fiskarnas ögon
De inledande korthuggna fraserna ger driv åt denna skildring av tidens gång. Då våren går mot sommar är naturen full av liv, men också av en sorgsenhet som här får bilda bakgrund till Bashôs avresa på väg norrut. Dikten kan ses som en kommentar till den scen i vilken han tar farväl av de vänner som följt honom en bit på väg. (Denna haiku ingår i hans mest lästa reseskildring, Oku no hosomichi, utgiven på svenska av Ellerströms 2004 under titeln En färd i det inre av landet, i Vibeke Emonds översättning.)
Under Bashôs sista år blir begreppet lätthet alltmer centralt för honom. Vad han egentligen menade med detta har debatterats flitigt, men klart är i alla fall att många av dessa sena haiku är enkla och luftiga, och på ett rättframt sätt skildrar naturen.
Vårregn
läckan från taket rinner
utmed ett getingbo
Det är en dikt med både stillhet och rörelse. Kanske är vi inne i detta ruckel, eller kanske har diktaren öppnat fönstret och tittar upp mot takskäggen. Det lätta regnet faller oupphörligt och droppar av klart vatten rinner, en efter en, längs det torra pappersliknande boet. Man kan till och med förnimma några getingar som flyr undan regnet och in till sitt bo.
Att ge en helhetsbild av detta rika författarskap, med bara ett fåtal exempel, är omöjligt. De dikter jag tagit upp här är både kända och okända, och de ger förhoppningsvis en bild av den kreativa driften hos en diktare som alltid sökte det nya. Det förvånar mig en aning att en genomläsning av Bashôs samtliga haiku ger en sådan ljus bild av hans verk. Ofta har han beskrivits som en diktare besatt av livets förgänglighet och svårmod, och även mitt urval till denna text har varit ensidigt på den punkten, men en betydande del av hans produktion har en mer positiv ton och är full av livsglädje.
Översättningarna är gjorda med omsorg och det är lovvärt att de viktigaste japanska utgåvorna har konsulterats. Tolkningarna är ibland mycket fria, ibland mer nära originalet, men de har alltid en enkelhet som återger mycket av Bashôs tonfall. Någon gång kan man dock beklaga en tendens att normalisera bildspråket. Ett exempel är tolkningen av den dikt som ofta citeras då man diskuterar Bashôs experiment med synestesi, förmågan att associera förnimmelser, i det här fallet av färg och ljud:
Havet mörknar
en vildand hörs svagt
bland de vita vågtopparna
Det är en tolkning som genom sin entydighet helt raderar den synestetiska kvaliteten. I det här fallet föredrar jag öppenheten i Vargös ordagranna översättning, som är så nära Bashôs röst vi kan komma. Så här asketisk är haiku på japanska:
Havet mörknar / vildandens röst / svagt vit
Detta är dock endast min personliga preferens och förringar inte värdet av det gedigna och mycket omfångsrika projekt som Vargö har dragit i land. Den här utgåvan har potential att bli ett standardverk i sin genre under många år framöver.
