Recenserat
Kraftfull symbolik, fragment
Mizuta Noriko
Berghäxans dröm
Översättning: Lars Vargö
Bokförlaget Tranan, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2021
Mizuta Noriko, född 1937 i Japan, har profilerat sig som både litteraturforskare, poet och översättare till och från japanska och engelska. Hon tog sin japanska universitetsexamen 1960 med amerikansk litteratur som huvudämne, varpå hon flyttade till USA och erhöll en doktorsexamen vid Yale University 1971. Hon återvände till Japan 1985.
Poesin i Japan brukar delas in i tre kategorier: tanka, haiku och fri vers. De bundna versformerna tanka och haiku har en lång klassisk tradition medan den fria versen, dit Mizutas diktning hör, utvecklades under 1900-talet.
Som poet utmärks hon av teman som familj, hemlängtan, främlingskap och förlust, ofta med ett feministiskt anslag. Hon debuterade som poet 1976 och har sedan dess utkommit med flertalet diktsamlingar, varav några föreligger i engelsk översättning.
Med Berghäxans dröm i översättning av Lars Vargö är det första gången som denna poet presenteras för svenska läsare. ”Berghäxans dröm” är även titeln på en av samlingens dikter, och med utgåvan följer dessutom en text av Mizuta om fenomenet ”berghäxa”. Boken består av ett urval av 34 dikter från flera av Mizutas samlingar, så samlingstiteln Berghäxans dröm och just detta urval är unikt för denna utgåva. Det är väl valda dikter, men man saknar exakta uppgifter om varifrån dikterna är tagna.
Poeten arbetar här med kraftfulla symboler snarare än med metaforer; dikterna är modernistiskt fragmentariska, inte sällan med rader med endast ett ord. Skiljetecken saknas, vilket skapar ett slags flödande medvetandeström, men också långsamhet. Ett diktjag kan vara närvarande som i dikten ”Vem, en dag som denna?”: ”Jag vaknar vid den tid jag ställde in / och dagen gryr som den ska / jag / brygger redan mitt kaffe”, men kan också vara implicit, outtalat.
Satserna är ofta uppdelade på ett par rader. I något fall kan man ana en satsöverlappning som i fjärde raden i dikten ”En tavla”: ”Jag går längre in i den ljusa sommarnatten / mot ljuset / som hänger kvar / här / kan man inte förlita sig på / varken höger / eller vänster”, där ju ”här” förutom till satsen som följer, också torde kunna läsas som sista ordet i den föregående satsen, erinrande om tanka-diktens uppbyggnad.
För att återkomma till ”berghäxan”, skriver Mizuta att det är en äldre kvinna i bergen som kan anta mänsklig skepnad, ömsom god, ömsom ond. I dikten ”Berghäxans dröm – Trädgården 2” möter vi henne som en storväxt kvinna som lägger sig att vila på sidan ”som en skymningshorisont” i ett paradisiskt trädgårdslandskap.
I denna dikt återkommer också ”fjäderskruden” som i en tidigare dikt förklarats med en fotnot. Detta tyder på att inslag från såväl japansk folklore som klassisk poesi förekommer. Här hade det varit till stor hjälp om översättaren ledsagat läsaren mer, något som också ligger i linje med det som Vargö själv nämner i sin inledning, att Mizutas poesi kräver en hel del av sin läsare.
Man förstår att översättningen följer japanskan nära, vilket i de flesta fall är en fördel, men någon gång kan göra den onödigt vag. Där det i den svenska översättningen lyder: ”en lågtryckszon / över ett isigt hav / en ödemark / en insinuerande / form / åtminstone blått” (”En tavla”) har den engelska översättningen av Jordan A. Y. Smith från 2015 försetts med förklarande uttryck som ”like”, ”such” och ”give me”. ”A low-pressure zone / Like a frozen sea / Like an overgrown field / Such a suggestive / Atmosphere / Give me some blue at least”. Formuleringar som ”suggestive atmosphere” torde också – även för en svensk läsare – vara lättare att ta till sig än ”insinuerande form”. Översättarnas val visar på så sätt originalets mångtydighet, där man som läsare antingen görs till en iakttagare eller inbjuds att ta ett kliv in i tavlan och identifiera sig med den. Den nya utgåvan är i vilket fall som helst ett välkommet tillskott i utgivningen av japansk poesi på svenska.
