Recenserat
Mörkt och lysande indiskt mikrokosmos
Aravind Adiga
Mellan attentaten
(Between the Assassinations, 2008)
Övers. Eva Mazetti-Nissen
Brombergs förlag, 2010
Recensionen har publicerats i Karavan nr 2-3/2010
Kittur ligger på den indiska västkusten mellan Goa och Kozhikode. Staden har 193 432 invånare (enligt folkräkningen 1981). De flesta är hinduer, men 15 procent är muslimer och de kristna är ungefär lika många. En fjärdedel är högkastiga (brahminer mest), 30 procent hör till olika ”underpriviliegierade” kaster och 9 procent är daliter (förut kallade ”kastlösa” eller ”oberörbara”). 89 invånare förklarar sig vara utan religion eller kast.
Så beskrivs orten Kittur i Aravind Adigas novellsamling Mellan attentaten. Ty det viktigaste man bör känna till om detta Kittur, eller om Indien i allmänhet, är, menar Adiga, kastsystemets hierarkiska struktur, detta till synes outplånliga mönster som vidmakthåller samhällsordningen och omöjliggör förändring.
Kastsystemet var ett grundtema också i Adigas debutbok, romanen Den vita tigern, berättelsen om Balram Halwai, en fattig chaiwallah från landet, som arbetar sig upp genom det moderna Bangalores politiska och ekonomiska maktkorridorer med hjälp av lurendrejeri, mutor och mord, en ganska obehaglig men samtidigt humoristiskt berättad historia.
Aravind Adiga föddes i Madras 1974 men har studerat i England och USA och bland annat arbetat som ekonomijournalist på Financial Times. Han fick Bookerpriset för sin debutbok 2008. Enligt uppgift var Mellan attentaten den första bok han skrev, men Den vita tigern var den första som kom ut.
Kittur finns inte i verkligheten, staden är påhittad, likt andra fiktiva orter i den indiska litteraturhistorien, som R K Narayans Malgudi. Men den kunde ha funnits, och det mesta av det Adiga berättar i de fjorton delvis sammanhängande novellerna i Mellan attentaten kunde ha hänt.
Alla bokens kapitel inleds med en kort introduktion på prudentligt resguidespråk: ”Mot bakgrund av stans rika historia och naturskönhet, och mångfalden av religioner, klaner och språk, är minst en veckas vistelse att rekommendera.”
Det finns också en kronologi som omfattar perioden mellan de två politiska attentat som utgör skildringens tidsramar, mordet på premiärminister Indira Gandhi 1984 och mordet på hennes son och efterträdare Rajiv Gandhi 1991.
Och på kartan i bokens början kan man lokalisera de platser där berättelserna utspelar sig: affärsgatan Umbrella Street, Bunders hamnkvarter, biografen Angel Talkies, järnvägsstationen, Lighthouse Hill, Kittama Devi-templet, St. Alfonso’s Boys’ High School and Junior College …
Var och en som rest i Indien kommer att känna igen sig. Men bakom de hurtiga guidebokskulisserna döljer sig de fattigas tillvaro av smuts, hunger, våld och korruption, ett förtvivlans kretslopp utan slut. Samtidigt finns det en folklig bas av solidaritet och medmänsklighet. Och de människor Adiga porträtterar, med stor närhet och åskådlighet, är egentligen inga uppgivna offer utan individer som kämpar för att förbättra tillvaron.
Adiga berättar om Ziauddin och Jayamma, om rikshaförare och teservitörer, om busskonduktörer, tamilska tjänsteflickor och försäljare av falska Nike-skor och verkningslösa mediciner mot könssjukdomar.
Chennaya glömmer jag aldrig, rikshaföraren som varje dag kämpar sig uppför Lighthouse Hill med sin transportcykel. En dag inser han att han är tjugonio år och om han lever tills han blir fyrtio kommer han att vara ett skelett och han kommer aldrig att ha råd att köpa en egen riksha.
”Varje varv av hjulet raserade och höll tillbaka honom. Varje gång han cyklade drev han livets hjul baklänges, malde sönder muskler och fibrer till den massa de skapats av i hans mors sköte. Han omintetgjorde sig själv. Plötsligt, mitt i trafiken, stannade han och klev av cykeln, slagen av den enkla och tydliga tanken: Jag kan inte fortsätta så här.”
Aravind Adiga lyckas gestalta både orättvisorna och de förtrycktas vrede i denna mörka, lysande och bitvis mycket roliga skildring av Kitturs indiska mikrokosmos.
Eva Mazetti-Nissens översättning flyter bra, med fyndiga ordval, som när lille Ziauddin försäkrar sin arbetsgivare i te-och-samosa-ståndet Ideal Store att han inte kommer att göra något ”fuffens”.
