Illustration: Olof Hjalmar

Orkanvarning! ”Jag ropar ut de översvämmande vattnens vrede” (Frankétienne). Temat i höstens Karavannummer handlar om poesi som ett svar, en reaktion på kraftiga stormar som dragit fram över små karibiska öar. Introduktion av Christina Kullberg, dikter av Lasana M. Sekou, Ana Portnoy Brimmer, Richard Georges, Celia Sorhaindo med flera. Dessutom porträtterar Åsa Magnusson den algeriske författaren Boualem Sansal, Mats Andersson skriver Översättardagbok och bjuder på en novell av klassikern Sait Faik, Asha Lul Mohamud Yusuf från Somalia diktar om kärlekens trassel och Virginia Higa brottas med de svenska vokalerna.

Innehåll nr 3 2025 

Med kärlek till det land Algeriet kan bli
Intervju med Boualem Sansal

De svårfångade svenska vokalerna
Krönika av Virginia Higa

Smak
En dikt av Asha Lul MohamudYusuf

"Att översätta är som att lösa korsord och spela schack på samma gång"
Översättardagbok av Mats Andersson

Långe Ömer
En novell av Sait Faik

Tema: ORKANPOESI
En sång mitt i stormen
Christina Kullberg följer i orkanernas och poeternas spår

Stormen är här och en ny värld vaknar
Dikter av Richard Georges

och regnet talade till mig
En dikt av Rochelle Ward

"Frankétienne, en allkonstnär som förlöste våra själar"
James Noël minns en mästare och vän

Varje dag talar jag de galna cyklonernas dialekt
En text av Frankétienne

Ordagrant: ORKAN
Julian Birbrajer guidar genom ordens historia

En orkan har kommit och gått
Dikter av Ana Portnoy Brimmer

När språken får ljuda tillsammans
Christina Kullberg intervjuar Lasana M. Sekou, Fabian Adekunle Badejo och Faizah Tabasamu

Orkanprotokoll
Dikter av Lasana M. Sekou

Borta med Irma
Dikter av Fabian Adekunle Badejo

Orkanpraxis
En långdikt av Celia Sorhaindo

Recenserat:
 Böcker av Lai Wen, V. V. Ganeshananthan, Abdulrazak Gurnah, Kamo no Chomei och Chika Unigwe

Redaktörsord

I stormarnas virvlar 

När vi tittar ut genom stugfönstret får vi en chock. Av det stora, ståtliga äppelträdet finns bara halva stammen kvar! Överallt på marken ligger trasiga grenar, avbrutna kvistar och äpplen äpplen äpplen. Skatornas bo har strötts för vinden. Nog för att det blåste rejält kvällen innan, men att det skulle gå så hårt åt träden … Grannens lönn har också ett djupt sår, flera kraftiga grenar har rasat. Hans tak klarade sig precis, det var inte långt från att träffas.

Upplevelsen av vindens framfart denna augustimorgon för ett par år sedan var omskakande, ändå var det bara en anings aning av det som öborna på Små Antillerna och Puerto Rico har fått erfara. I september 2017 utsattes de små öarna i Karibiska havet först av orkanen Irma, strax därpå av Maria – båda två orkaner av kategori 5 med en vindhastighet på minst 70 meter i sekunden och flera meter höga stormfloder. De kraftfulla virvelstormarna orsakade en enorm ödeläggelse. Som poeten Lasana M. Sekou från Saint Martin skriver var orkanen Irma den största naturkatastrofen som har drabbat hans ö. Orkaner är inget nytt här, de är en del av livet, men i dessa tider av klimatförändringar har de kommit allt oftare och orsakat allt större skada.

Här i numret vittnar flera poeter om spåren, i både yttre och inre bemärkelse, som orkanerna lämnat efter sig. Det uppstod nämligen en sorts rörelse, en respons, då poeter direkt efter de våldsamma regnstormarna eller strax därefter började utforska sina egna och andras reaktioner. I diktens form uttrycker de orkanens härjningar, skriver in dem i historien, men också tiden av återuppbyggnad.

Fabian Adekunle Badejo från Saint Martin förlorade allt. ”Jag måste skriva”, var hans reaktion på förlusten. I dikten ”Borta med Irma” berättar han om allt det som försvann, hur orkanerna tog hans vackra flamträd i lysande färger och hela hans hus, medan brevlådan och badkaret ensamma stod kvar där de stod. Dominicabon Celia Sorhaindo skriver om det praktiska som tränger sig på: väggar med mögelsvampar som gror, blöta möbler, kläder, böcker – hur ska allt torka? Och hur hitta de rätta skruvarna till mammans plåttak? Går det att skicka barnen till skolan, eller inte?

I den fascinerande långdikten ”Orkanpraxis” skildrar hon ambivalensen, alla de motsägelser som ger sig till känna under den långa perioden efteråt: ”vi känner oss maktlösa      vi känner oss tillintetgjorda       vi känner oss förkrossade / vi är hoppfulla       vi är tacksamma över att vara vid liv”. Ur katastrofen växer också något nytt: ”vi ser delar av oss själva/andra som vi aldrig sett förut” (…) ”jag har / lämnats kvar med / mindre     lämnats kvar med    mer   liv att smaka på mer att prova på”.

Hos Richard Georges från Brittiska Jungfruöarna anas en hoppfullhet, ljuder en sång: det går att finna en väg bortom de trasiga husen och fallna träden. Vad kan man göra ”förutom att kämpa, arbeta, älska, leva”?

Bland ”orkanpoeterna” finns också Rochelle Ward, som egentligen heter Faizah Tabasamu. Hos henne, liksom hos många andra karibiska poeter, är historien starkt närvarande, med minnen från tiden av slaveri och kolonialism. De gör sig påminda mitt i detta nu, genom regnet, genom solen, genom muren i trädgården.

I Ana Portnoy Brimmers dikter finns de förgörande vågorna, vinden som ylar likt ”en flock herrelösa hundar”, alla de rispor som orkanerna ristar in i kroppar och själar. Men där finns också spirande kaffeskördar, eldflugor som tänds över Puerto Rico om natten och en dröm om frihet.

”Varje natt talar jag till de karibiska öarna på de hysteriska vindarnas språk.” Den som har skrivit detta, och om att tala de galna cyklonernas dialekt och regnens rotvälska, är Frankétienne, en portalgestalt inom haitisk litteratur som tyvärr gick bort i början av året. Stormarnas språk fyller hans text som vi låtit översätta. Här porträtteras han av en vän, som kallar honom ”en elektrisk urladdning”.

Orkanpoesin handlar i grunden om att bygga upp ett raserat samhälle. På så vis är den allmängiltig och berör långt ifrån endast de här omskrivna öarna.
Med de ökande klimatförändringarna kommer dessutom allt fler fattiga människor i globala södern att drabbas. Och hur länge kan vi i norr blunda för uppvärmningens effekter?

Christina Kullberg är en litteraturprofessor i Uppsala som för närvarande arbetar med ett forskningsprojekt om karibiska poetiska gensvar på naturkatastrofer, Jag talar översvämmande vattens vrede. Det är i nära samarbete med henne som det här numrets tema har tillkommit, ja, det skulle inte ha blivit till utan hennes stora engagemang och kunskap i ämnet. Hon har skrivit en introduktion och även intervjuat poeter och förläggare i Saint Martin. Där berättar Lasana M. Sekou om hur han tillsammans med vänner byggt upp förlaget House of Nehesi och vilken omtumlande, givande färd det har varit. Christina har också lämnat förslag på dikter att publicera – många! – och utifrån det har jag läst och valt och översatt. Och det blev till sist ett ganska så stort fång, det var svårt att sluta … Varmaste tack, Christina, för denna inbjudan till orkanpoesins värld!

***

I höstens Karavan finns också annat. Missa inte Mats Anderssons översättardagbok och novellen om den mycket långe herr Ömer som han översatt (skriven av klassikern Sait Faik). Den algeriske författaren Boualem Sansal, som sitter fängslad i hemlandet, porträtteras av Åsa Magnusson.

Virginia Higa skriver om konsten att bemästra de svenska vokalerna och Asha Lul Mohamud Yusuf om vikten av att följa sitt hjärta, vad som än kan locka. Tre nya bilderböcker presenteras av Suzanna Petersson Kero och Julian Birbrajer anknyter i sin språkspalt till numrets tema.

En skön höst utan vildsinta stormar önskas ni, kära läsare!

BIRGITTA WALLIN