I den lilla trädgården i Kampala flyger kommentarerna mellan kvinnorna som diskuterar varandras noveller. Vilka är historierna som behöver finna ord, hur skapas förutsättningar för skrivliv?

I samarbete med FEMRITE, Uganda Women Writers’ Association, har Karavan vid fyra tillfällen genomfört ett litterärt ”residency” med workshops och närläsning av texter. Under tio intensiva dagar har skrivande kvinnor från olika afrikanska länder samlats för att arbeta med sina texter. Detta har skett främst genom textgenomgångar i grupp och i samtal med personliga mentorer, men också genom skrivövningar och föreläsningar. Tre av sammankomsterna har hållits i Uganda, en i Sverige. Projektet har genomförts med bidrag från Svenska Institutets stödprogram Creative Force.

Den första litterära sammankomsten av detta slag ägde rum i november 2013, den senaste i februari 2018. Från det senast tillfället följer här en personlig rapport från Birgitta Wallin.

På väg mot nya berättelser  

Under försommarnätterna sjunger den nästan oavbrutet. I sången väver den ibland in läten från fåglar i det afrikanska vintervistet. Kärrsångaren, en skygg fågel som gärna gömmer sig i vassen, är en skicklig imitatör som kan härma en mängd olika fågelläten. Detta lär jag mig en morgon när jag läser Dagens Nyheter. Denna flyttfågel kommer till våra breddgrader sent på våren och flyger redan i augusti mot tropikerna igen, och då gärna till Uganda. Artikeln i tidningen handlar om boken Bevingad intelligens av Jennifer Ackerman, som forskat om fåglars sångkonst. Det är inte en enbart medfödd instinkt, utan fåglarna lär sig i hög grad att sjunga genom att imitera andra arters sång. De övar mycket – lyssnar, imiterar, för att kunna sjunga sin sång.

När jag läser detta har jag ganska nyligen själv kommit från Uganda, där Karavan arrangerat en stor sammankomst för skrivande kvinnor, och mina tankar går genast dit. Det är ju på sätt och vis samma sak! Den som vill bli en skicklig författare måste också öva mycket. Läsa, avlyssna andras texter noggrant, imitera, skriva och fortsätta skriva för att utveckla sitt språk. 

***

En litteraturens livlina. När den unga författaren Monica Arac de Nyeko skulle beskriva FEMRITE, Uganda Women Writers’ Association, använde hon den liknelsen. Organisationen på Kiira Road i Kampala erbjöd uppmuntran och utrymme åt de skrivarhungriga och fick nya författare, likt Monica, att växa fram. Det här var 2010 och Monica var inbjuden till bokmässan i Göteborg.

På våren 2018 genomför Karavan för fjärde gången, tack vare bidrag från Svenska Institutets stödprogram Creative Force, tillsammans med FEMRITE ett så kallat litterärt ”residency” med workshops och närläsning av texter. Deltagarna är skrivande kvinnor, en del publicerade och andra ”författare på väg”, från olika länder i Afrika. Denna gång kommer de från Etiopien, Kenya, Nigeria, Puntland i Somalia, Rwanda, Tanzania, Uganda och Zambia. Alla skriver de på engelska. 

Under de tio dagarna ligger betoningen på att arbeta med de noveller och romanutdrag som deltagarna har skickat in i förväg. Detta görs genom textgenomgångar i grupp och i samtal med personliga mentorer/handledare. Från Sverige kommer vi tre stycken, både för att handleda och som ansvariga för projektet: författaren Kerstin Norborg, litteraturforskaren Erik Falk och undertecknad. Från Zambia kommer handledaren Ellen Aaku, författare och en mycket skicklig läsare. Och så har vi FEMRITE:s projektledare och koordinatörer, Hilda Twongyeirwe och Glaydah Namukasa. 

Vid det här laget har Karavan och FEMRITE samarbetat kring flera projekt och lärt känna varandra. Vi har gjort otaliga scheman tillsammans, diskuterat och skrattat och grälat och utvärderat, och vi kan numera lättare tala om var skon klämmer, om den gör det. Tidigare sammankomster har hållits i Jinja och Entebbe i Uganda, en gång var vi i Visby. Den här gången är Kampala vår ort.

Under resan från flygplatsen i Entebbe in till Kampala slår det mig: jag har glömt hur grönt och vackert Uganda är! De mjuka kullarna som sträcker ut sig. Jakarandorna med sina lila fyrverkerier mot himlen, deras lillasystrar bougainvilleorna i sina rosa veckade bladklänningar.

Plötsligt saktar vår chaufför in och förbi oss åker en mycket lång kortege av svarta bilar med lika svarta fönsterrutor. Det är självaste Museveni, presidenten, och det tycks vara en bil för varje år han suttit vid makten. Han hör inte till den nya tidens afrikanska ledare, de som blir fler och fler, som kliver av sin post efter ett bestämt antal perioder. I Entebbe ligger hans residens, så det bör bli många resor längs denna oerhört trafikerade väg.

I utkanten av det vidsträckta Kampala.

Denna gång kommer vi dock relativt snabbt in till huvudstaden. Men då slår det till och vi sitter fast, inne i Kampalas heta mitt. Genom de mörka avgasmolnen avtecknar sig predikanter längs med vägrenen. En evangelist är särskilt aggressiv i sin iver att sprida budskapet, och medan vi sitter där vi sitter skriker han högt och fäktar med armarna: Gud är den rätta vägen!

Vi bor på ett litet hotell. Trädgården är inte stor, men den finns. Vi sitter ofta där när vi pratar om texter. Palmernas grenar vajar likt ett gigantiskt hårsvall. Från bananträdet gungar en grön klase, vars ände lyser röd som ett smycke. Runt omkring hörs ständigt ljuden från mänsklig verksamhet. Ofta är det någon som hamrar metalliskt, inte sällan en bil som bromsar in häftigt, och nästan hela tiden pågår småprat i bakgrunden, ett betryggande sorl.

Vi diskuterar texterna i små grupper. Vad skriver de då om, våra deltagare? Ämnen som berör är inflyttningen till städerna, social orättvisa, makt och privilegier, konsumtionssamhällets inträde, kvinnors väg till självständighet, skapande, förvecklingar inom kärlekslivet, vänskap, och mycket mer.

I min grupp finns bland annat Erica, som arbetar med att skriva för film och television. Det märks på hennes flyhänta penna och vana att arbeta med scener. Hennes novell om ett överraskande triangeldrama är så gott som färdig, bara lite puts behövs (och nu är den klar, och går att läsa i översättning efter denna text!). Arinda har skrivit om ett kompisgäng som träffas på en bar. Berättelsen börjar hemma hos en av karaktärerna, med en onaniscen. Scenen väcker diskussion, någon i gruppen tycker att den är spektakulär och inte fyller någon funktion i berättelsen. Arinda försvarar sin text och säger att hon vill vidga gränserna för vilka ämnen som kan tas upp.

Tewabech avviker från de andra som skriver fiktion, hon är här för att skriva om sitt liv. Hon är vår klart äldsta deltagare, 72 år, men säger att hon är en baby i litterära sammanhang. Fast inom sitt område är hon en pionjär, hon var den första kvinnliga specialisten inom allmän hälsovård i Etiopien och har varit med om att utveckla sjukvården på många områden. I början var det inte lätt att vara ensam kvinna, hon fick ta till många knep. Som på hennes första arbetsplats, där männen ofta gick till en pub efter jobbet och Tewabech, som skulle hem till familjen, inte kunde följa med. Snart nog insåg hon att det var då som viktiga saker rörande jobbet avhandlades, och därför kokade hon på morgnarna efteråt det godaste kaffet och dukade fram sötebröd som hon bakat. Kom, vi dricker kaffe, sade hon, och männen kom, och hon frågade lite lättsamt hur kvällen varit, och frågade lite mer…

Nu har hon skrivit ner sin historia, hon vill föra den vidare till unga kvinnor och hon vill att hennes barn ska veta vad hon har gjort. Därför skriver hon både på engelska och modersmålet amhariska. Hon är en aktad person i hemlandet, jag läser i hennes CV om olika utmärkelser; bland annat var hon en av de utvalda Ten Ethiopian Women of Excellence häromåret. 

Tewabech är en auktoritet med mild utstrålning, i vita välstrukna skjortor varje dag och med stort hårburr, men hon hör till dem som aldrig behöver höja rösten. Om hon har en synpunkt lyssnar man. Men hon är också själv bra på att lyssna, och tar hungrigt in alla kommentarer om hur hon skulle kunna utveckla sin text. 

***

Att bli läst på allvar är det bästa en skrivande människa kan önska sig, tycker Arinda Daphine och Erica Sugo Anyadike.

På kvällarna står något som kallas Litterära presentationer på schemat. Då får var och en berätta om sitt skrivande, om vägen dit, etc. Den som vill kan också läsa upp något.

Kvällarna blir speciella. Liv och litteratur flätas samman i dessa berättelser, vi lyssnar med stor koncentration. Här är några glimtar från dessa kvällar:

Arinda – hennes scenvana är uppenbar, hon fångar oss genast med sin dikt och suggererande stämma: 

I am loose, loose,

I write loosely,

I love loosely

Hon är utbildad jurist, men lusten till poesin är starkare än till ett fast jobb. Häromåret bestämde hon sig, hon gav upp en lovande karriär som advokat här i Kampala. Ett stort steg att ta, men hon ångrar sig inte. Nu försöker hon försörja sig som story-teller och performance-poet. Det som gäller är att bli förtrolig med otrygghetens gud, omöjligheternas gud och konstens gud.

Så är det Susans tur, och hon säger att hon har skrivit många böcker men att de finns i hennes huvud. Hon vill skriva om sin mammas kärlek till pappan, den var extraordinär. Det var nämligen så att pappan hade 20 fruar! 20, det kan du inte mena, säger vi. Jo, säger hon.

Min pappa var den som uppmuntrade mig att läsa, berättar Muthoni från Kenya. Hon arbetade under en längre tid som curator på Karen Blixenmuseet i utkanten av Nairobi – det som var den omtalade kaffefarmen. Muthoni säger att hon ofta fick kommentarer i stil med: Hur kan du jobba där, med tanke på det koloniala arvet? Men tvärtom gjorde det henne mer tolerant, upplever hon, och hennes passion för historieberättande ökade.

Ibland, under dessa kvällar, hör vi historier som får oss att hålla andan.

En av våra deltagare har alltid velat skriva. Men trycket från omgivningen var starkt, när hon kom in på universitetet valde hon inte Creative Writing som hon velat utan ett mer matnyttigt ämne. Hon blev journalist och fick åtråvärda uppdrag, hon gifte sig och fick två barn. Men hela tiden var det något som gnagde och gnagde i henne, det åt sig inåt och hon drabbades av depressioner. Hon berättar för oss att hon en dag stängde in sig i sovrummet, skrev avskedsbrev och tog en stor dos tabletter för att få slut på allt.

När hon sagt det blir det knäpptyst i vår sal. 

Det var hennes man som hittade henne, räddade henne. Han var förstås förtvivlad, men också upprörd. När hon kom till sans på sjukhuset frågade han: Vad är det du vill? Skriva! svarade hon.

Detta var flera år sedan, nu mår hon mycket bättre. Hon har skrivit en novellsamling och arbetar på en roman.

Winnie kommer från Rwanda. Men hon växte upp i Uganda och återvände till hemlandet efter folkmordet. Det värsta, säger hon, var situationen för barnen som fötts av våldtagna mödrar. Hon grundade en organisation för att vara till hjälp, därefter har hon arbetat med genusfrågor och inom utbildning. Winnie har skrivit fem barnböcker – böckerna behövs i vårt land! säger hon. Nu sitter hon för första gången i ett rum fyllt av skrivande kvinnor, hon har inte gjort något sådant här förut. Det är glädje.

***

FEMRITE har nu funnits i drygt två decennier och kämpar på. Ekonomin är den eviga stötestenen. För dem finns inga statliga kulturstöd att söka, de är helt beroende av olika bidragsgivande fonder och stiftelser, och emellanåt är det minst sagt tufft på den fronten (speciellt när det gäller verksamhetsstöd som varar en längre period). Då är det tur att hyresvärden är förstående … Ett annat problem är deras svajiga internet. Mitt i en viktig ansökan eller rapport upphör det att fungera och otaliga är de gånger när Hilda måst lämna kontoret och söka sig till ett internet-kafé.

Men aldrig att de skulle ge upp. Under sin existens har FEMRITE drivit skrivarkurser, arrangerat uppläsningar, samlat in kvinnors berättelser från olika regioner i Uganda, agerat förlag genom att publicera antologier, fungerat som katapult för enskilda författarskap och byggt nätverk mellan kvinnoorganisationer över hela kontinenten. FEMRITE är idag på många vis den där viktiga spindeln i nätet, en organisation att räkna med. För den skull är det inget alternativ att luta sig tillbaka. Att erövra platsen där kvinnors erfarenheter kommer till uttryck, där kvinnors röster blir hörda, måste göras om och om igen.

Jag glömmer inte filmen som Hilda visade mig på sin telefon. Vill du se något som hände här nyligen, säger hon? Vill du se vad mycket det finns kvar att kämpa emot.

Händelsen har blivit filmad och lagts ut på nätet. En ung, fattig kvinna stal mjölk i en affär. Men hon blev sedd och en hel klunga jagade efter henne. Alla var män, män utan ansikte. Den som filmade skonade männen, men visade flickans ansikte. I en lång sekvens river männen sönder hennes kläder, sliter av henne kläderna. Hon försöker skyla sig, hon gråter. Kameran är nära inpå. Männen sparkar på hennes nakna kropp. Sedan ser vi inte mer.

***

Mercy ingår i FEMRITE:s styrelse. Hon är en fryntlig person i övre medelåldern som innehaft förtroendeposter inom olika organisationer under sitt liv. Och hon är just sådan, inger förtroende. Men hon vill också överraska. När hon ska läsa upp sin dikt kommer hon, annars alltid klädd i klänning, in i jeans och med bakvänd keps och rappar för oss.

Till vardags undervisar Mercy i dramatik och teatervetenskap vid Makerere, det stora universitetet i Kampala. En dag bjuder hon dit handledaren Ellen och ber henne att berätta om sitt författarskap. Ellen kommer upplyft tillbaka, frågorna från studenterna ville aldrig ta slut.

I afrikansk litteratur har detta universitet en särskild betydelse. Här hölls en berömd författarkonferens 1962, den första i sitt slag, som samlade många av de prominenta namnen från den tiden. Wole Soyinka, Chinua Achebe, Ngugi wa Thiong’o, Grace Ogot, Ezekiel Mphahlele, alla var de där. Under konferensen diskuterades vad som utgör afrikansk litteratur, och framför allt togs frågan upp om det inte var dags för kontinentens författare att lämna kolonialspråken bakom sig. En debatt som fortsatt fram till våra dagar. 

Våra författare besöker en skola. Eleverna får lästips och olika skrivövningar.

Året innan, 1961, tog en annan viktig litterär händelse sin början i Kampala. Då grundades tidskriften Transition av ugandiern Rajat Neogy. Han vara bara 22 år när han startade vad som snart skulle bli en av de ledande intellektuella publikationerna, inte bara i Östafrika utan i hela Afrika. 

***

Kära Gud, att få känna flanerandets berusning, irrandets vällust, vilken hänförelse! En kväll i november förra året arrangerade Karavan och Re:Orient en samtalskväll som utgick från den algeriska författaren Assia Djebars tankar om rörelsefrihetens betydelse för det litterära skapandet. Hon beskrev den som den första friheten: att helt enkelt kunna röra sig, förflytta sig, att förfoga över sig själv, att komma och gå, från hemmet ut till offentliga platser och vice versa. 
Vad har promenader utomhus med skrivandet att göra, vad har det med orden, fantasin att göra? Det är en fråga om kvinnokroppens frihet, svarade Djebar:
Att skriva innebär för mig (…) att i språket som jag lever i först återskapa kroppens fria, otvungna rörelse, jag kan nästan säga dess yra.

Jag tänker på det och är tillbaka i Kampala. 

Gå inte ute ensamma när mörkret fallit, säger våra ugandiska värdar till oss. Se till att ha sällskap också under dagtid. Här är i och för sig inte promenadvänligt, trafiken omringar vår lilla gata och det finns knappt några gångvägar i närheten, men kringskurenheten som gäller för kvinnor är något annat. En kväll säger Hilda, stolta kapabla Hilda som basar över FEMRITE, som befinner sig i sin egen hemstad där hon bott i många år, att hon längtar så efter att gå ut och gå. Därför har hon ringt en väninna, så att de kan gå tillsammans, och hon ska komma och plocka upp henne i morgon bitti. 

Tewabech Bishaw lyssnar och ger respons när eleverna läser upp vad de skrivit.

Nästa morgon är Hilda kvar på hotellet, hon skulle ju ut och promenera? Väninnan fick förhinder. 

Men Esther, vår yngsta deltagare, ger sig ut. Ja, inte ensam, men det är underbart att se hennes företagsamhet och nyfikenhet. Arinda som bor här i Kampala har bil, och hon och Esther åker till en park en eftermiddag. En annan dag kommer Esther tillbaka och vi frågar var hon varit. Tillsammans med Arinda besökte hon ett slumområde. Hon ville se hur folk har det. 

Esther, denna Esther med sina många sidor och outsinliga energi. Hon tycks aldrig sova. Hon bor i rummet bredvid mitt och var gång vi säger god natt berättar hon om något hon då ska börja skriva på eller göra klart. En morgon när hennes dörr står öppen faller min blick på sängen som ser helt oanvänd ut.
I Zambia, där hon bor, har hon startat en ungdomsorganisation som arbetar för att trygga flickors säkerhet. Esthers föräldrar kom som flyktingar från Kongo-Kinshasa. I sitt skrivande är hon inspirerad av Odysséen och strävar efter att skapa karaktärer som kämpar mot alla odds med visst understöd från mystiska varelser och gudar. 

***

Vi gör skolbesök. Min grupp far till en skola i utkanten av Kampala, sista sträckan tar sin tid på smala vägar där det är lätt att fastna i den röda lerjorden. Men vi kommer fram, om än försenade, och författarna presenterar sig, ger eleverna skrivövningar och tipsar om böcker som de tycker om. Det är många elever, kring 15-16 år. Alla flickor är mycket kortklippta. När jag frågar om det säger en lärare att det är för att de inte ska locka de manliga lärarna… 

Bild: iStock

Eleverna är indelade i grupper med varsin författare. De talar med låga röster. Men de skriver och några läser upp vad de skrivit. Författarna uppmuntrar. Esthers elever skriver brev till henne. En flicka skriver: Kära Esther, mina föräldrar säger att det inte är någon mening med att bli författare eller journalist, men nu har du fått mig att tro att det är möjligt ändå. En annan skriver: Jag vill följa med dig när du reser hem men det går ju inte. Tack för att du kom hit!
Winnie säger efteråt: De var blyga, men alla har sina drömmar.

***

Sista kvällen är det avskedsmiddag i trädgården. Det blir snart mörkt, vi tänder små lyktor på borden. Arinda framträder med ett par musiker, som hon bildat en grupp tillsammans med. De uppträder på olika håll med hennes texter, sedan hon tog steget att satsa på historieberättandet, poesin och skrivandet, och hon har nu blivit något av ett namn. Trummorna ökar takten och hon reciterar sin ”Dreams to write” för oss:

We are writers 
With a license to create. 
We stand at the margins, 
Prying like investigators 
Probing like hackers 
Hording experiences 
To make stories and poetry 
Of what we hear, 
See 
Feel 
Touch 
Taste

Dikten fortsätter med att beskriva svårigheterna att få betalt för det skönlitterära skrivandet och uppläsningarna. Poeterna vräks från sina bostäder, de dränker sina sorger i rom och whisky. De tvingas alla in i det konventionella livet igen, med anställningar som stäcker deras konstnärliga ambitioner och Uganda blir en litterär öken. 
Allt är dock inte förlorat, det finns oaser där drömmare kan stilla sin törst och få ny energi:  

We are writers 
With a license to create. 
Gods and goddesses don’t retire 
They reign in deserts 
They are an oasis 
Where fellow dreamers can hydrate 
As they chase the Dream to Write.

Drömmarna lever. Vårt lilla hotell har varit en oas, och vi har utgjort varandras källor i öknen. När vår grupp skingras och vi reser åt våra olika håll följer drömmarna med. Lika påtagliga som Östafrikas röda sand. Dessa små röda sandkorn som kilar in sig mellan tårna och följer med överallt. 

BIRGITTA WALLIN