Samanta Schweblin
Sju tomma hus
(Siete casas vacías, 2015)
Översättning: Annakarin Thorburn
Bokförlaget Tranan, 2022
Texten har publicerats i Karavan 2/2023
Realismen är en förvanskning av verkligheten, sa Wallace Stevens. Eller är det så att redan verkligheten är förvanskad? I Samanta Schweblins noveller känns det så: allt är där fullkomligt igenkännligt, vardagligt, rakt återgivet, men samtidigt på glid, otryggt, rentav med ett drag av mardröm.
Sju tomma hus, ypperligt översatt av Annakarin Thorburn, är Schweblins tredje bok på svenska. De två föregående är romaner: Räddningsavstånd och Kentukis. Men Schweblin, som föddes 1982 i Buenos Aires och sedan tio år bor i Berlin, säger själv att novellen är hennes viktigaste berättarform.
Dessa sju ”hus” är tematiskt, miljömässigt och dramaturgiskt sammanlänkade. Spelplatsen är, med ett undantag, Buenos Aires, främst villaområden, som ju ofta får utgöra en blandning av kuliss och stoff när normaliteten skall synas i sömmarna. De episoder som skildras synes ingå i en följd av upprepningar, som i ett paternosterverk eller radband. Det bidrar till den lite mardrömsartade stämningen, intrycket av att vara instängd. Första person presens dominerar.
Jag vill ogärna relatera vad som närmare sker, men man kan säga så här: det sker saker hela tiden, och samtidigt får man intrycket av att nästan inget händer över huvud taget, i alla fall inget som kan bryta mönstret. I samtliga noveller spelar relationen mellan barn och vuxna en viktig roll, och ofta handlar det om hur barn kommer i kläm. Det är också noveller om olika grader av social dysfunktion (vars orsaker eller moraliska problematik Schweblin är klok nog att inte predika om). Snart sagt varje möte människor emellan präglas av en lågintensiv friktion, farhågor, garderingar, missförstånd, övergrepp. Psykisk ohälsa är ett återkommande inslag. Här finns modern som släpar runt sin dotter i bil för att kliva in i främmande människors hus, mannen som kastar ut kläderna efter sitt förlorade barn på grannens gräsmatta, och föräldrar som springer runt nakna i trädgården och kidnappar sina barnbarn. Man får lite ont i magen när man läser Schweblins ganska torra men pricksäkra, lediga prosa.
Ett par noveller upplever jag som visserligen skickligt utförda men något stumma, kanske lite låsta i sin stil.
I bokens längsta novell, ”Den uråldriga andningen”, placerad som dess mittkolonn, dödstädar en äldre kvinna omständligt, märker och klistrar igen kartonger. I själva verket håller hon på att fullkomligt förlora greppet om verkligheten, vilket visar sig i ett slags stegvisa, till synes ostoppbara skred. Denna klyvnad, mellan en förvirrad persons uppfattning av sin värld och den andra världen, den där vi kan enas om saker, lyssna på varandra, ändra oss och argumentera någotsånär rationellt – kort sagt en friskare värld – är snarast en matris för Sju tomma hus.
På bokens flik får man veta att Schweblin översatts till fyrtio språk. Förvisso är det lätt att förstå framgångarna, hennes berättande är tillgängligt och så att säga omedelbart drabbande. Men jag tror att hon har fler, och litterärt sett kanske ännu mer intressanta register i sig.
