Moçambique berättar: Kärlekens ärr
Sexton noveller
Red. Stefan Helgesson
Översättning: Yvonne Blank och Kerstin Cardelús
Bokförlaget Tranan, 2010
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2011
Efter läsningen av novellantologin Kärlekens ärr är det särskilt en plats som dröjer sig kvar – det lilla skrädderiet på Ilha de Moçambique som João Paulo Borges Coelho skildrar i berättelsen ”Det förtrollade tyget”. Med känslig hand tecknas de psykologiska banden mellan de båda männen som arbetar här och miljön runt dem – den spinnande symaskinen, oljelampans dunkla sken, de gåtfulla krumelurerna på tygstyckena. Men novellen växer också till ett porträtt av det moçambikiska samhället i stort och i synnerhet då dess muslimska delar. Detta sker konsekvent utifrån konkreta utgångspunkter, genom de detaljer som Borges Coelho har modet att hålla fast blicken vid trots novellformens begränsade utrymme. Läsaren belönas med ett lyckat exempel på hur litteraturen kan förena kunskap med känsla.
I ett initierat förord ger antologins redaktör Stefan Helgesson såväl en historisk bakgrund till den portugisiskspråkiga litteraturen i Moçambique som en nyanserad diagnos av dess samtida tillstånd – samtidigt som han beskriver prosans framväxt i ett land som tidigare mest var känt för sina poeter.
Bland antologins noveller, som sträcker sig från sextiotalet och framåt, finns visserligen också sådana som främst fungerar som dramatiserade illustrationer av olika samhällsproblem, och som inte riktigt besitter den där gestaltningsförmågan som förvandlar det hela till fullödig litteratur. Detta sagt finns här ändå gott om bidrag som skakar om. Landets mest kände författare Mia Couto bevisar att det ännu finns lyskraftiga berättelser från hans tidiga produktion som väntar på att översättas till svenska. Dessutom fastnar jag för Luis Bernardo Honwanas novell ”Matrasten”, som utspelar sig på en plantage under den koloniala epoken. Här våldtas en lantarbetares dotter av en vit förman, i en berättelse där de sociala rollerna tycks helt fastlåsta under en obarmhärtigt skinande sol. Våldet återkommer, närmare våra dagar, i Lília Momplés novell ”Stress” – där en lärare en till synes fridfull söndag förlorar besinningen och begår ett mord. Hans frustration har också en samhällelig fond, och Momplés berättelse rymmer även skarp kritik av den politiska eliten och korruptionen efter inbördeskrigets slut i början av nittiotalet. I sådana stunder är det lätt att känna sig upprymd över förlaget Tranans pågående utgivning av novellantologier från olika delar av världen – och man följer gärna med till nästa destination.
