Vanessa Chan
Vår egen storm
(The Storm We Made, 2024)
Översättning: Christina Mansicka
Bokförlaget Forum, 2024
Under monsunperioderna i Malaysia sliter de tropiska stormarna i träden och regnet får väggarna att vibrera. Efteråt lägger sig en blytung fuktighet över allt. Så beskriver Vanessa Chan vädret i sin nyöversatta roman, men som titeln Vår egen storm antyder har karaktärerna också helt andra moln och vindar att hantera.
Boken har två tidsplan och skildrar Malaysia, tidigare Malaya, under mitten av 1930- och 1940-talet. I den tidiga delen är Bintang i Kuala Lumpur helt färgat av det brittiska styret och de hierarkier bland människorna som handeln med bland annat te, opium och gummi balanserar på. I den senare delen styr japanerna med ökat våld och i fonden finns byggandet av Burmajärnvägen mellan Burma och Thailand, samt bordellerna, de så kallade tröstehusen, med unga flickor.
I centrum står Cecily, som till en början lever ett stillsamt liv som hemmafru. Sedan barnsben har hon fått höra att hennes familj är lite märkvärdig, nästan vit, med blodsband till portugiserna som koloniserade landet på 1500-talet. Själv gör hon inte så mycket väsen av sig, har gift sig tidigt och skaffat två barn.
Livet skulle kunna fortsätta så, men samtidigt som Cecilys man Gordon stiger i rang på byggnadskontoret under britternas styre, växer en stark frustration inom henne. Snart träffar hon en känslig köpman, som visar sig vara japansk spion och bär namnet Fujiwara. Han talar engagerat till Cecily om ett Asien för asiater, styrt av asiater, och det dröjer inte länge förrän hon börjar jobba som angivare åt honom.
Förbindelsen får naturligtvis konsekvenser, även för Cecilys familj, och i det hårdnande klimatet är det svårt att veta vem man kan lita på. Varför försvinner egentligen Cecilys son? Hur många familjemedlemmar ska hon behöva förlora? Och kommer någon att knacka på dörren för att fängsla henne?
Chan, som för övrigt är uppvuxen i Malaysia men mestadels bor i Brooklyn, fångar ivrigt Cecilys hunger efter spänning, mening och förändring. Språket är ganska rakt och beskrivningarna långa, fyllda med målande bisatser. Möten, maktstrategier och reflektioner hakar smidigt i varandra, men bitvis blir beskrivningarna onödigt utdragna och tonen torrt redogörande. Framför allt inslagen som skildrar Cecilys begär efter Fujiwara är tröttsamma.
Dialogerna är Chan mer sparsam med. Replikerna puttrar ofta lite ytligt eller används helt kort för att spetsa till en situation. Men ibland får samtalen breda ut sig och bränna till. Ett exempel är när Jujube, Cecilys dotter, återkommande talar med en gäst från Nagasaki på tehuset där hon arbetar. Oroligt och kärleksfullt berättar han om sin försvunna dotter medan hennes känslor svallar. Här tar både avund, frihetslängtan och sorg plats med en lågmäld elegans.
De olika tidsplanen varvas effektfullt genom hela boken, med en kittlande lucka däremellan. Det är i den senare delen som även Cecilys barn får vara med och driva berättelsen framåt. Att Chan valt ett allvetande perspektiv skapar en viss distans till karaktärerna, men möjliggör också en bredare bild av skeendet. Och det är mycket som händer i romanen. Lojaliteter bryts, människor avrättas, äktenskap ingås, nya vänskaper uppstår och barn föds. Även Cecily får en dotter till.
Vår egen storm är en roman om förtryck, desperation och svåra val, men också om kärlek, förlust och skuld. Chan fångar energiskt en dramatisk tid i Malaysias historia genom berättelsen om Cecilys familj och det sociala spelet omkring den. Det är ett spännande romanbygge, om än lite överlastat.
