Leïla Slimani
Jag tar med mig elden
(J’emporterai le feu, 2025)
Översättning: Lotta Riad
Natur & Kultur, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 4/2025.
Episka romanprojekt, som att berätta ett lands historia genom en familjs och olika generationers livsöden, är alltid behäftade med risken att kantra under tyngden av sina egna ambitioner. Det blir lätt svulstigt, konstruerat eller tomt. Eller allt detta på en gång.
Efter att ha läst sista delen av den marockansk-franska författaren Leïla Slimanis så kallade Marockotrilogi konstaterar jag att Slimani, född 1981, i stort sett lyckas ro projektet i hamn.
Trilogin, som inleddes med De andras land, fortsatte med Dansa med mig och nu avslutas med Jag tar med mig elden följer tre generationer i Marocko och Frankrike. De andras land handlar om fransyskan Mathildes och marockanen Amines bitvis såriga äktenskap och det liv de försöker bygga i 50- och 60-talets Marocko med alla politiska och kulturella omvälvningar som sker i samband med självständigheten från Frankrike. I Dansa med mig står deras sinsemellan mycket olika barn, läkaren Aïcha och den rotlösa hippien Selim, i centrum. I sista delen har turen kommit till Aïchas barn, Mia och Inès. De växer upp privilegierade i ett alltjämt fattigt land men får uppleva hur tillvaron krackelerar när deras far petas från sin högt uppsatta position och sedan anklagas för ett brott han inte har begått.
De teman som avhandlas genom de olika romanpersonerna, som det postkoloniala tillståndet, det gamla samhället kontra det nya med dess idéer om marxism och feminism och de bråddjupa klassklyftorna framträder tydligt men inte så övertydligt som de ibland kan göra i denna typ av romaner.
Personporträtten är levande trots att de är så många och den tid som går så lång att de egentligen inte har utrymme att fördjupas så mycket. Det är dock synd att två av de mest skeva och komplexa personerna, Mathildes son Selim och hennes svägerska Selma, till viss del försvinner in i skuggorna i trilogins avslutande del.
Vad gäller klasskillnaderna är det klokt av författare att inte försöka sig på djuplodande beskrivningar av arbetarklassens tillvaro om de av någon anledning (som inte nödvändigtvis måste hänga samman med författarens egen klassbakgrund) inte bottnar i denna. Slimani har valt att placera den övre medelklassen eller till och med överklassen i centrum för sin berättelse och låter ofta sina (till stor del vänstersinnade) romanpersoner själva kommentera sitt begränsade perspektiv. Men resultatet blir ändå att den arbetarklass som finns i romanernas periferi ibland nästan känns karikatyrartade eftersom de aldrig ges utrymme att utvecklas till dynamiska gestalter. Det gäller inte minst husan Fatima, en småkomisk, lite löjeväckande figur som för tankarna till Prousts Francoise i På spaning efter den tid som flytt. Detta blir ännu mer intressant när man betänker att Leïla Slimani faktiskt kan skildra klass både brutalt och inkännande. Vilket är just vad hon gör i den Goncourtbelönade romanen Vaggvisa som kom på svenska 2018. Faktum är att den även utöver sin behandling av klass överlag är en mer minnesvärd berättelse trots (eller kanske på grund av) att Marockotrilogin är ett mognare, mer avvägt komponerat verk med en mer harmonisk helhet.
Men med det sagt är trilogin en på många sätt lyckad kollektivberättelse i klass med till exempel Nobelpristagaren Annie Ernaux Åren. Där Åren är en roman om det sena 1900-talets Frankrike, berättar Slimani om de som koloniserades av Frankrike. Marockotrilogin handlar om både det marockanska och det franska samhället och om de som lever däremellan utan att riktigt passa in någonstans. Jag tar med mig elden är en värdig avslutning på detta projekt.
