Ahmad al-Aidy
Att vara Abbas al-Abd
(An takun ’Abbas al-’Abd, 2003)
Översättning: Jonathan Morén
Bokförlaget Tranan, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2015
Enligt Ahmad al-Aidy behöver dagens unga egyptiska generation korta romaner eftersom de inte hinner läsa längre. Efter att ha läst ut hans roman Att vara Abbas al-Abd tänker jag att den här generaliseringen är ännu ett utslag av författarens egenartade humor. Boken är visserligen på bara ca 150 sidor, men till innehållet och strukturen får den mig att tänka på Blecktrumman av Günther Grass. Här finns samma kombination av hallucinatorisk världsbild, och en berättare med glasklar blick som samtidigt tycks kunna förnimma allt som händer i alla skrymslen av världen och människorna. Och allt som har hänt och kan ha hänt.
Också sidantalet är på sitt sätt en illusion, eftersom det känns som att man bör läsa boken flera gånger för att alls få någon helhetsuppfattning om vad som händer. Språket är kollageartat, ställvis som räckor av dikter bestående av citat ur talspråket och populärkulturen. Jag beundrar Jonathan Moréns översättarfantasi.
Handlingen kretsar kring en ung man vid namn Abdallah, som i sin barndom togs om hand av sin farbror Awni, en förfärlig psykoterapeut som arbetade enligt en metod som går ut på absolut identifikation mellan terapeuten och den behandlade. Den senare ska utsättas för allt det terapeuten har upplevt i sitt liv. I det här fallet innebär det att som sexåring bli instängd i ett kylskåp, upphängd i fötterna, med mera.
Den virriga växelverkan som finns i terapiformen är samtidigt romanens recept. Händelserna som utspelar sig tar sin början under en gruppterapi som Abdallah går i efter en svår kris. Den leds av psykiatern Shahinda som är lika skrämmande som Awni fast mäktigare. Hon tillämpar vid behandlingen den fiktiva drogen Partacozin, som ska hjälpa ens fantasi på traven. Den bekämpar i och med det sina fiender sionisterna, och är med andra ord en metafor för den muslimska fundamentalismen. Fast även som sådan är den motstridig, eftersom Partacozin bevisligen är en produkt framställd av västerländska bolag.
I gruppen blir huvudpersonen vän med en filosofisk och trött man i samma ålder vid namn Abbas Al-Abd, som erbjuder honom att dela lägenhet. När de sedan är under samma tak lockar Abbas en kväll Abdallah, som av skäl läsaren förstår inte har lyckats skaffa sig sexuell erfarenhet, att vid samma tidpunkt en kväll dejta två kvinnor som båda heter Hind och som ska vänta på honom i två skilda våningar på samma bar. Han ska låtsas att han är Abbas. Kvinnorna får reda på varandras existens och tillsammans med Abdallah besluter de sig för att hämnas på Abbas för hans manipulerande. Kaos väntar, för Abdallah.
Och från och med nu också för läsaren. När man är säker på att det är Abdallah som talar är det plötsligt Awni, eller så Abdallah som tror eller låtsas att han är Awni. Shahinda dyker i ett skede upp som älskarinna till – ja, vilkendera det nu är. När huvudpersonen i slutet berättar att han hoppar från en terrass, är jag inte heller övertygad om att han gör det.
I original utkom romanen 2003, några år före revolutionen på Tahrir-torget. Det vore lätt att se den som en profetia över omvälvningarna. Men förvirringen i språket och i huvudpersonernas identiteter speglar också på ett mer allmänt sätt myllret och de många, ofta vassa, ljuden i Kairo, och framför allt motstridigheterna i det egyptiska samhället, vilket översättaren påpekar i sitt intressanta efterord. Det handlar här om den ”autistiska” generation som har kommit efter ”nederlagsgenerationen” som var ung på 1960- och 70-talen. Enligt Abbas bör man framförallt avskaffa det faraonska arvet, som fortfarande är levande hos ”folk som skriver så att det låter som: jag har hållit på och rakat mig i fyratusen år”. Man ska också glömma all annan elitkultur. Ett av bokens kapitel slutar:
”Om det här vore en roman skulle du behöva lägga ifrån dig den nu …
och ge dig av.”
Det hjälper ändå inte att utplåna sitt traditionella kulturarv, vilket al-Aidy tydligt visar. Nya faraoner dyker upp även när världen är som mest fragmenterad (skenbart demokratisk), kanske i form av en fanatisk imam eller en psykiater, eller många av dem på en gång.
