Shubhangi Swarup
Längtans latituder
(Latitudes of Longing, 2018)
Översättning: Birgitta Wernbro Augustsson
LB Förlag, 2020
Texten publicerades i Karavan nr 3/2020
En nygift kvinna i ett avlägset hus på ögruppen Andamanerna utanför Indien vaknar av att den get, som hennes make åt tidigare, bräker. Många år senare, i romanens slut, möter mannen som nu är död sitt barnbarn någonstans i Himalayas snölandskap. Sådant händer med jämna mellanrum i den indiska författaren Shubhangi Swarups debutroman som nu kommer ut på svenska. Längtans latituder, översatt från det engelskspråkiga originalet av Birgitta Wernbro Augustsson, är en roman som på många sätt är ganska typisk för det litterära modus som kallas magisk realism. Här existerar vålnader (av såväl getter som människor) sida vid sida med levande varelser utan att alltför många ögonbryn höjs.
Romanen tar avstamp kort tid efter Indiens självständighet 1947. Platsen är ögruppen Andamanerna, i sig en mytomspunnen och exotifierad plats som i västerländsk media kanske är mest känd för att det var där missionären John Chau mötte döden spetsad på den extremt isolerade urbefolkningens pilar. Ön som det nygifta paret lever på är inte fullt så isolerad men ändå på många sätt en förunderlig plats. Bokens första del följer den synska kvinnan och hennes make som är vetenskapsman. Sedan flyttas fokus till deras hembiträde och hennes kamp för att återförenas med sin fängslade son i Myanmar (dåvarande Burma). Efter ytterligare vindlingar och skildringar av vitt skilda människoöden befinner vi oss alltså i Himalaya många år senare. Romanens olika delar skulle egentligen kunna läsas som separata noveller om människor av olika kön och klass i det postkoloniala Indien, Pakistan, Bangladesh och Myanmar. Huvudpersonerna dyker upp i varandras berättelser och vidrör varandras liv som hastigast innan de drar vidare. Hos Swarup kombineras slumpen och de tillfälliga mötena med den hinduiska tanken om reinkarnation som får människor att ständigt leta upp dem de älskat i tidigare liv samt en mer allmänt hållen tro på ödet.
De övernaturliga inslagen kombinerat med det prunkande, poetiska språket och de storslagna och (för västerländska läsare) okända miljöerna skapar en allmänt drömlik stämning. Det ganska könsstereotypa motivet med en synsk kvinna som kommunicerar med andar medan maken förblir ”rationellt” oförstående för tankarna till den chilenska författaren Isabel Allendes Andarnas hus, och sättet att skildra kolonial historia (bland Swarups vålnader finns både engelska lorder och japanska soldater representerade) med en slags magisk realism känns igen från såväl Allende som Swarups landsman Salman Rushdie.
Swarup äger en väl utvecklad förmåga att frammana förundran över världens storhet och dess undangömda vrår på ett medryckande och ofta vackert sätt, även om tonen ibland blir lite väl svulstig och ödesmättad. Ett ganska ljuvligt exempel på det förstnämnda är denna beskrivning av den andamanska ön:
Här betedde sig hönsen som duvor och sov i mangoträd. Luftburna fjärilar gled in i sömnens värld och dalade till marken likt höstlöv. Asketiska krokodiler mediterade på mangrovestränderna.
Till den senare kategorin hör formuleringar om ”tårar lika uråldriga som livet” och liknande plattityder som drar ner helhetsintrycket en del.
Men Längtans latituder är också full av infallsrika vändningar i de olika historierna och en hel del humor. Till romanens finaste avsnitt hör historien om den gamle Apo som på ålderns höst oväntat drabbas av kärleken på nytt.
Därför är det tråkigt att Shubhangi Swarup emellanåt hemfaller åt diverse klichéer, också vad gäller motiv. Jag har redan nämnt den synska, intuitiva hustrun, och i samma kategori hamnar beskrivningen av hur den gamle isolerade bybon Apo sätter två unga vetenskapsmän på plats med sin jordnära visdom.
Styrkan i romanen är, som jag ser det, utöver författarens förmåga att måla vackra tablåer över tropiska öar och ödsliga bergsbyar, den auktoritet med vilken hon för läsaren genom berättelsens alla vindlingar och avvägar och får oss att tro på att hon känner vägen framåt och har alla trådar i en säker hand. Något som verkligen inte är alla debutanter förunnat.
