Clarice Lispector
Brev i urval
Översättning och urval: Wera von Essen
Efterord: Hanna Nordenhök
Bokförlaget Tranan, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2020
”Sanningen är att jag inte vet hur man skriver brev om resor; sanningen är att jag inte ens vet hur man reser” skriver den brasilianska författaren Clarice Lispector från Alger 1944 till sina systrar. Även när hon inte är på resande fot ger hon i sina brev ofta uttryck för att inte ”finna sig tillrätta”: varken i livet eller i litteraturen vill hon genrebestämmas. Hon söker frihet bortom fasta definitioner, hon vill åt det ofullbordade och det obestämda, hon vill inte tämjas eller infogas i en given litterär form. I förordet till novellsamlingen Hemlig lycka refereras till en intervju där hon sagt ”jag har skrivit förvåningen och lämnat den oförklarad”. Hon skrev av ”ohygglig nödvändighet” och det absoluta livet, varandet var hennes råmaterial. Ofta är hennes litteratur fylld med kvinnor och flickor som vill ut till det stora utanför, de känner sig trängda, instängda, de står inte ut med att vara begripliga, de vill pulsera och vara oförutsägbara.
Brev i urval är en oumbärlig volym för Lispectorälskare. Att få komma denna geniala författare inpå livet är en mäktig upplevelse. Språket i brevform är en helt levande värld, författaren befinner sig ständigt i utveckling och ställer komplexa frågor om livets olika meningar till adressaterna. Breven som spänner från 1940-talet fram till hennes död 1977 ger en vidgad blick på ett liv som ofta beskrivits som olyckligt, mystiskt och excentriskt.
Lispector skapar sig själv i skrivandet: brevet riktar sig till ett du, men kanske också till en okänd, framtida läsare. De gåtfulla vägar korrespondensen tar är många: först lusten eller för den delen olusten inför att skriva, sedan själva textens tillkomst, oron när den hänger i luften mellan två platser, kanske kommer brevet aldrig fram – och sedan en bävande väntan på eller förhoppning om att brevvännen ska svara. Boken är oerhört fin och rik på information. Den är kronologiskt uppställd med korta texter om vad som sker i Lispectors liv både på ett offentligt och på ett mer privat plan under varje årtionde.
”Det är underligt att skriva brev när avståndet är så stort, som om man måste berätta fantastiska saker”, skriver hon till sin vän och författarkollega Lúcio Cardoso. De kanske mest intressanta breven ur litterär aspekt riktas just till honom, till systern Tania Kaufmann och till den blivande maken Maury Gurgel Valente. När hon skriver om sig själv är Lispector ofta krass, dämpad, trotsig med en svart humor. Litterär framgång frustrerar henne, livet som diplomathustru tråkar ut henne, hon är rastlös. ”Människor tittar på mig som om jag kom direkt från Zoologiska trädgården. Jag instämmer med dem” skriver hon till Cardoso 1941. Till Kaufmann skriver hon plötsligt ett lyckligt brev om hur farligt det kan vara att kritisera sina tillkortakommanden: man vet aldrig vilken brist som håller samman en människas byggnad i dess helhet.
Författaren, dramatikern och Lispectorkännaren Hanna Nordenhök skriver i sitt lysande efterord: ”Jag känner ofta olust inför att återge biografiska detaljer ur kvinnliga författares liv. Begäret efter skrivande kvinnors privata sfärer, deras olyckor, sjukdomar, sexualitet, kroppar och själsliv, har utövat en stark lockelse i offentligheten under hela den moderna litteraturens epok.”
Den 19 juli 2020 skrev litteraturkritikern Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet: ”Clarice Lispectors författarskap överskrider alla enkla och entydiga benämningar, även hennes egen biografi.” Clarice Lispectors innersta liv görs inte på något vis transparent i och med Brev i urval, men breven är skattkistor, små nystan in till hennes skrivande och till hennes rika, ibland hårda, liv. I och med texterna uppvaktar hon det oavslutade, det ofärdiga som hon beundrade.
Tack till förlaget Tranan som sedan 00-talet och framåt givit oss flera böcker av den fullständigt unika Clarice Lispector. Tack till de briljanta översättarna Örjan Sjögren och Wera von Essen.
