Ya Shi
Qingchengdikterna
(Qingcheng shizhang, 1997)
Översättning & inledning: Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Faethon, 2026
Texten publicerades först i Karavan nr 2/2026.
En man bor i ett enkelt stenhus i en dal vid berget Qingchengshan. Där iakttar han naturens små och stora rörelser, årstidernas tecken, himlavalvets ljusspel. Han samlar torra grenar att elda med, minns det förgångna, läser om natten. Städerna och den moderna världen är långt borta.
Den kinesiske poeten Ya Shis Qingchengdikterna, som nu finns på svenska i följsam och känslig tolkning av Anna Gustafsson Chen är på ett vis enhetlig: en återkommande spelplats med naturen i fokus och huset som mittpunkt, genomgående framsagd i första person, med likartad andhämtning och ungefär samma längd på alla dikter (sonettens fjorton rader återkommer fast uppbrutna).
Samtidigt är det en ställvis obekymrat spretig svit: dikterna byter gärna riktning, drar iväg i något disiga associationer, landar någon annanstans än siktpunkten – lite som när man själv rör sig i naturen och ideligen får syn på något nytt: myrstack, grävling, starrgräs, dött aspträd, hackspett … En mer eller mindre organisk följd av scener, där dock den vidare syftningen kan vara svårare att greppa.
I det enskilda, i själva dikternas ögonblick, är Ya Shi mer tillstädes, till och med enkel. Man stannar gärna till inför somliga bilder, som när han liknar en spov vid ”en grov, böjd kompassnål”. Det finns en sorts vila i hans poesi, även när den rastlöst kliver omkring.
En annan sida är den deskriptiva glädjen. Som här, i en dikt om lyrfågeln (det är mycket fåglar över huvud taget i denna bok):
i den silvergrå och ljusgröna buskskogen
står en lyrfågel övergiven i den bleka skymningen
dess frasigt svajande och samtidigt orörligt tysta fjäderdräkt
verkar just växa fram ur en annan dröm
så färgsprakande utstrålar den en melankoli som bara röd
koppar har
Jag föredrar Ya Shi när han som i denna dikt dröjer vid ett och samma objekt, låter det förvandlas och ändå förbli sig själv, hellre än att formulera visdom, vilket sker lite väl ofta.
Förundran, menade Aristoteles, är all kunskaps början. Det kunde ha varit Ya Shis motto. Istället har han ett par rader av Hölderlin som ingress: ”Wenn der Meister euch ängstigt, fragt die große Natur um Rat”. Mycket instruktivt, det också. Det finns helt klart ett stråk av europeisk romantik hos Ya Shi, stundom lite av en innerlighet man finner hos låt säga Keats. Vilken ”skrämmande mästare” han här (med Hölderlin) tänker sig är oklart, det kunde faktiskt syfta på den kinesiska staten lika väl som på exempelvis Gud, men jag känner inte till denne poets politiska profil. Det centrala i sammanhanget är naturen; det är den man bör rådfråga. Vilket inte är detsamma som att den stora upplysningen därmed infinner sig:
finns ingen anledning att ta hjälp av det ensamma jagets fördjupade kontemplation
ingen anledning att i spegeln studera det åldrade ansiktet
den spegeln är faktiskt precis lika dunkel som dalens gryning.
denna dags gryning är alla gryningar.
Den sista raden här – ”denna dags gryning är alla gryningar” – är en vacker beskrivning av naturens cykliska egenart. Allt återkommer, till den grad att tiden ibland tycks ha stannat. Men Ya Shi har ett annat, motsatt och ännu viktigare tema: att inget över huvud taget förblir. Allt förvandlas – nu, nu, nu.
Ya Shi är född 1966 och heter egentligen Chen Xiaoping. Han växte upp i Sichuan och studerade matematik på universitet i Beijing. Om sin samling dikter från Qingchengshan – som för övrigt är en av daoismens källområden – sa han i en intervju 2014: ”Det är bäst att inte försöka sätta ord på vad som drev mig att skriva de här dikterna eller på vad naturen har lärt mig”.
Men det behöver han inte heller göra, dikterna finns ju. Liksom det bergslandskap som kanske kan sägas vara bokens meddiktare: ”den här dalen är inte en symbol / för jag har rört vid den”.
