Murat Isik
Jorden vi miste
(Verloren Grond, 2012)
Översättning: Per Holmer
Bokförlaget 2244, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2015
Den turkiskfödde författaren Murat Isik introduceras på svenska med romanen Jorden vi miste. Det är hans debutroman som blev en succé då den kom ut i Holland 2012. Sedan 1983 bor Isik i Holland och han skriver på holländska. Jorden vi miste är till viss del baserad på hans egen familjs historia. Romanen är väldigt aktuell med tanke på att den handlar om migration och vårt samtida Europa.
Murat Isik gjorde sig först känd för sina noveller innan han gav ut Jorden vi miste. Romanen handlar om den trettonårige Mehmet, hans barndomsår i en liten by i östra Turkiet på 1960-talet och hans familjs kamp för överlevnad. Problemen för familjen börjar när fadern Selim råkar ut för en olycka, vilket gör att han inte längre kan utöva sitt yrke som herde. Det är en konventionellt berättad historia med slagsida mot det nostalgiskt sentimentala.
Jag kan inte fatta att Jorden vi miste blev en sådan framgång i Holland. Karaktärerna är platta och endimensionella. De goda är goda och de onda är onda. Berättelsen bygger på idylliseringen av barndomen och konsekvenserna av en familjetragedi. Före olyckan är allt frid och fröjd, medan allt vänds till elände efter olyckan. Det blir schablonartat och patetiskt.
Romanen får bättre flyt när Mehmet och hans familj tvingas lämna hembyn och ge sig ut på sökandet efter ett bättre liv. En sådan dröm delar de med många migranter och flyktingar i vår tid. När de återvänder till faderns hemby möts de av fientlighet samtidigt som konflikter mellan familjemedlemmar bryter ut. En naturkatastrof inträffar, vilket skapar en tillfällig anda av gemenskap.
Jorden vi miste vill vara en episk roman om en familjs öde som även får spegla samhällsutvecklingen i Turkiet då fattiga bönder flyttar in till städerna. Etniska och religiösa motsättningar skymtar i bakgrunden. Murat Isik har en potentiellt god historia att berätta. Men han är ingen god historieberättare utan resultatet urartar tyvärr till litterär kitsch.
