Ocean Vuong
Kejsaren av Glädjen
(The Emperor of Gladness, 2025)
Översättning: Niclas Nilsson
Brombergs förlag, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 1/2026.
En ung man, Hai, står på en bro i färd med att hoppa mot sin död. Nyligen utskriven från ett behandlingshem känner han att han inte har något att leva för. Men så hindras han av en gammal kvinna som övertalar honom att låta bli. Det visar sig att kvinnan, Grazina, brottas med både demoner från det gamla hemlandet Litauen och med en fortskridande demenssjukdom. Hai flyttar in hos henne och blir hennes skötare och vän. Han tar ett lågavlönat och stressigt jobb på en snabbmatsrestaurang där hans autistiska kusin och diverse andra udda individer jobbar.
Romanen behandlar liksom författarens romandebut En stund är vi vackra på jorden psykisk ohälsa, missbruk, migration, rasism och slit för minimal lön. Dagens USA i ett nötskal med andra ord. Vi får följa Hais mödor på jobbet och med att hjälpa den alltmer förvirrade Grazina samtidigt som han fortsätter missbruka piller och våndas över att han ljugit för sin mamma om att han kommit in på läkarlinjen. En mamma som kommit till USA från Vietnam och, som hon själv säger, bokstavligt talat skrubbat fötterna på vita människor på en pedikyrsalong för att hennes son ska få det bättre.
Ocean Vuong, som föddes 1988 i Vietnam och kom till USA som tvååring, fick med diktsamlingen Natthimmel med kulhål (på svenska 2017) något av en status som litterärt underbarn. I sin första roman En stund är vi vackra på jorden balanserar han dock farligt nära gränsen för det pekoralistiska och sentimentala, och i Kejsaren av Glädjen blommar den tendensen ut.
Berättelsen må handla om dem som den amerikanska drömmen spottat ut, men den känns ändå väldigt amerikanskt tillrättalagd. Romanpersonerna är alla kantstötta och kantiga individer som på ett klichéartat sätt visar sig ha hjärtan av guld. Ofta känns det som om boken är skriven direkt för Netflix. Här finns till och med den obligatoriska roadtripen där alla excentriska figurer får sammanstråla för att utväxla ömsom sarkasmer och ömsom hjärtevärmande djupsinnigheter med varandra.
Men visst utmärker sig några passager positivt. Som när Vuong beskriver relationen mellan Hai och hans tonårskärlek med orden ”en pojke bredvid en pojke kunde bilda en ö som hette ’okejhet’”. Eller de stundtals riktigt lyckade melankoliskt skitiga beskrivningarna av den lilla staden vid en flod i New England där boken utspelar sig.
Men så bryter det där bombastiska och banala in. Till exempel när berättarrösten beskriver det ”veckogamla överkörda djuret vars ögonhålor är fulla av varm Coca-Cola sedan en flicka, uttråkad på vägen hem från skolan, tömde sin burk i de blinda synernas eviga mörker”. (Min kursiv)
Samma sak händer i ett stycke om gemenskapen som uppstår i slitet på en restaurang apropå kollegornas försök att stötta Hais kusin som förlorat sin far:
”De här människorna, förbundna endast av slit i ett pyttelitet kök (…) deras närvaro tydlig för varandra mestadels genom muskelminne, kropparnas form inrotad i psyket av många timmars kringmanövrer runt de smala bänkarna (…) så att de lärde känna ljudet av varandras hostningar och utandningar bättre än hos sina nära och kära.”
En ganska stark bild som övergår i en tårdrypande slutkläm om ”en arbetsmassa sammanfogad av en pojkes helgade sorg”.
Exemplen är symptomatiska för hela romanen. I grunden finns en berättelse som skulle kunna vara engagerande och en författare som i sina tidigare verk har visat att han har talang. Men så envisas han med att lägga ett sliskigt Hollywoodfilter över alla smärtpunkter.
Som tur är finns det fortfarande gott om tid för Ocean Vuong att vända skutan rätt om han i framtiden bara kan avstå lockropen från bästsäljarlistorna.
