Liu Zhenyun
Tillbaka till 1942
(Wengu 1942, Touren; 1993, 1998)
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Wanzhi, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2018
Den kinesiska provinsen Henan drabbades 1942 och 1943 av en långvarig torka och förtvinade skördar med svår hungersnöd som följd. Runt tre miljoner människor dog av svält. Det var en fruktansvärd katastrof, men den har blivit förpassad till historiens marginal i Kina. I väst är den nästan totalt okänd.
Men en som inte kunnat släppa tanken på Henan 1942 är Liu Zhenyun, en av Kinas mest kända författare, mottagare av det prestigefyllda Mao Dun-priset och med flera romaner som gått i miljonupplagor bakom sig. För Liu handlar det också om en resa tillbaka till rötterna. Hans släkt kommer från provinsen, många av dem måste ha upplevt svälten, förstår han, fast de inte har talat om det.
När han frågar sin mormor, säger hon bara: ”Folk svalt ihjäl hela tiden. Vilket år menar du?”
Men visst fanns skildringar av det förfärliga skeendet, om de än inte var många. Den Chongqing-baserade tidningen Ta Kung Pao rapporterade upprört om döda människor vid vägkanten, hur de minsta barnen gick under, hur man åt bark, olika sorters växter och torrved. Även giftiga växter förtärdes, folk dog hellre av förgiftning än svalt ihjäl.
Den kände journalisten T. H. White som reste i Kina detta år skrev i Time Magazine: ”När folk inte kunde hitta bark, växter eller torrved började de sälja sina barn och kvinnor. De som hade något att säga till om i familjen sålde dem som inte hade det. Medlidande, blodsband, seder och moral raderades ut – det enda folk tänkte på var att få något att äta.”
Lius undersökningar i sin gamla hembygd resulterade i en uppmärksammad bok, en blandning av grävande reportage och personlig essä, som utkom första gången på 1990-talet och nu finns i svensk översättning. Den svenska utgåvan innehåller också novellen "Överhuvuden" som anknyter till problematiken med överheten kontra det fattiga folket på landsbygden.
Varför har vi glömt 1942? frågar Liu. Och hur tänkte myndigheterna på den tiden?
De centrala delarna av Kina styrdes då av nationalisterna under Chiang Kai-shek och befann sig i krig med Japan som invaderat Kina. Regeringen gjorde till att börja med ingenting åt nöden i Henan. Generalissimus Chiang hade inte hört någonting och det som ändå sades ansåg han vara en massa lögner.
Fast Chiang visste. Han hade läst Ta Kung Pao och blivit så förbannad att han stängt ned tidningen. Dessutom, och betydligt värre: regeringen fortsatte att kräva in hög skatt in natura av de hungrande bönderna för att föda armén. Delar av denna spannmål kom sedan ut på svarta börsen till skyhöga priser.
När Chiang beviljade T.H. White en intervju var han först irriterad över frågorna och påståendena, framför allt att hundar skulle äta döda människor. När han sedan fick se en bild på detta vände han på typiskt autokratvis på en femöring och skyllde på sina underhuggare som gett honom fel informationer. Därefter strömmade regeringens hjälp in till Henan. Vilket visade att man såg det man ville se och hjälpte dem man ansåg det fördelaktigt att hjälpa. De som var för marginella blev inte sedda och inte hjälpta.
Slutsatserna som Liu kommer fram till stämmer i stora delar med dem som Amartya Sen dragit om den stora svälten i Bengalen som inträffade ganska precis samtidigt och dödade lika många (Liu nämner inte denna händelse, så det partiella seende han anklagar andra för gäller kanske också honom själv). Det är regeringen och de lokala myndigheterna som måste ingripa och det på ett tidigt stadium, och det gör de om de känner sig tvingade till det. Det är demokratin, trycket underifrån, som är avgörande. Inte autokrater, inte rika välgörare.
