Året är 1989 och över Colombo svävar vålnader av människor som mördats i de blodiga konflikter som håller på att slita itu Sri Lanka. Om den paradisiska ön som förvandlades till ett helvete har Shehan Karunatilaka skapat en särpräglad berättelse. Per J Andersson har läst och fascineras av blandningen av realism, drömlik fantasivärld och skarp politisk satir.
Shehan Karunatilaka
Maali Almeidas sju månar
(The Seven Moons of Maali Almeida, 2022)
Översättning: Peter Samuelsson
Brombergs förlag, 2024
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2024
Vår döda hjälte är ingen fager syn. Klädd i den sopsäck som hans mördade kropp packades in i och med bara en sandal. Hans leriga Nikonkamera med sönderslagen lins hänger om halsen medan vindarna bär honom som om han satt på ”en flygande matta fast utan matta”, vilket känns som ”när ett berusat dammkorn svävar”. Sådan är Karunatilakas formuleringsglädje som får mig att tänka på en Salman Rushdie i högform.
Berättelsen är på samma gång extremt realistisk och fantasifullt magisk, blodigt våldsam och sarkastiskt humoristisk. Det låter som en omöjlig och till och med osmaklig kombination, men Karunatilaka, själv lankes (han ogillar att man skriver ut vilken etnisk grupp han har rötter i), bemästrar detta svåra vågspel.
Boken publicerades först i Indien 2020 med titeln Chats with the Dead. Chanserna att få den utgiven i Europa verkade små. Ingen trodde riktigt på att västerlänningar skulle förstå sig på den österländskt färgade magin och referenserna till Sri Lankas politiska och historiska kontext. Men så skickade Karunatilaka manuset till det lilla brittiska bokförlaget Sort of Books som hans lankesiska väninna Natania Jansz driver med sin man Mark Ellingham. Förlaget sa ja, jo, men skriv om så vi fattar bättre! Så följde två år av omarbetning innan den bok jag just läst klart släpptes 2022 – och i år kom i svensk översättning.
Karunatilaka har sagt att om författare från Sri Lanka lyckas nå läsare i Indien, Pakistan och Bangladesh har det setts som en stor framgång. Michael Ondaatje och Romesh Gunesekera slog visserligen igenom stort i väst, men de satt ju i Toronto och London och skrev. Författare som han själv, som bor i Colombo, har aldrig förväntat sig att få några läsare utanför Sydasien. I och med att Maali Almeidas sju månar blivit en prisbelönt internationell succé hoppas författaren att hans framgångar kan bana vägen så att fler lankesiska författare kan nå ut globalt.
När romanens huvudperson mördas har kriget pågått i sex år. Åttiotalet är snart slut och situationen är mer förvirrad än någonsin. Regeringspartiets hejdukar mördar vilt de som misstänks ha minsta samröre med Tamilska tigrarna som i sin tur dödar både singalesiska regeringssoldater och tamilska avfällingar. Bokens huvudperson svävar över Galle Face, Colombos centrala park, och ser ”oidentifierade odjur beväpnade med bensin och röstlängder, oidentifierade fanatiker som jagar främmande människor och sticker dem i brand”.
De indiska fredsstyrkorna har förvisso anlänt, men även de gör sig skyldiga till övergrepp. Inte nog med det. På södra halvan av ön har en revolutionär marxist-leninistisk gerilla börjat mörda och lemlästa representanter för staten och bourgeoisien. Det lankesiska samhället är på väg att upplösas och sakta men säkert falla sönder. Rädsla, misstänksamhet och fientlighet splittrar alla sorters gemenskaper. Alla kan drabbas, oavsett om man är marxist eller kapitalist, tamil, singales eller burgher (arvtagare till de olika europeiska kolonisatörerna). Författaren understryker att om du letar efter de goda krafterna i den här berättelsen om Sri Lankas samtidshistoria, sluta med det! Det finns inga!
De dödas värld är lika förvirrande som de levandes. Maali Almeida har anlänt till ett visumkontor för döda själar, inte olikt det Kafkas Josef K förirrar sig i. Fast författaren har själv sagt att inspirationen snarare kommer från hans besök på lankesiska myndighetskontor, där papperskvarnarna mal så långsamt att tiden verkar stå still.
I himlen över den fuktiga, heta, sopstinkande huvudstaden, där ”illgärningar förblir ostraffade och vålnader vandrar osedda” träffar Almeida en brokig samling levande och döda. Bland dem en läkare i krämfärgad sari som han diskuterar sin minnesförlust med. Ingen fara, den drabbar alla! Alla förtränger sin död, precis som sin födelse, säger hon. Som tur är finns ett snabbspår som botar åkomman. Först begrundar man sina lemlästade jordiska kvarlevor, sedan gör man en öronkoll (!), därefter sänks man ner i återfödelsens flod och – voilà – kan återvända till jorden. Allt klappat och klart på en enda vecka.
Men ska processen skyndas på finns det en risk att dödsrikets administratörer går in i väggen. För allt som de levande kan drabbas av gäller också för de döda. Doktorn som den döde Almeida träffar är förstås också död. Ändå är hon precis lika stressad på gränsen till utmattning som vilken levande akutsjuksköterska eller vårdcentralsläkare som helst. ”Nya system, massor av möten, du vet. Än det ena, än det andra.”
Shehan Karunatilaka, som besökte Littfest i Umeå i vintras, har sagt att han inte velat skildra livet-efter-detta som en plats där allt faller på plats och får en gudomlig mening. Det är därför sakernas tillstånd i dödsriket är precis lika tilltrasslade som i det jordiska. Bästa sättet för att stå ut med mänskliga tillkortakommanden och Kafkaartad byråkrati är förstås att utrusta sig med cynisk humor. Romanens vålnader är lika rappa i tanken och kvicka i repliken som vilka standupkomiker som helst. De strösslar dräpande oneliners omkring sig under sina flygturer över huvudstaden.
Samtidigt är det blodigt allvar. Trots det färgstarka gänget med demoner, gastar, vålnader, spöken och monster med påbrå från såväl buddhistiska och hinduiska som kristna andeväsen är romanen tryggt förankrad i den jordiska verkligheten. Alla kombattanter i Sri Lankas långa inbördeskrig 1983–2009 – ministrar, journalister, parlamentsledamöter, vapenhandlare, revolutionärer och gerillaledare – är med i romanens magiska värld, där ingen går fri från skuld.
Maali Almeidas sju månar är på ytan ett mordmysterium där mördaren, som i varje deckare värd genrebeteckningen, hittas först i berättelsens slutskede. Och som i alla smarta kriminalromaner visar det sig förstås att de skyldiga är andra än de man förväntat sig. Den intrikata mordgåtan i all ära, men den största behållningen får jag ändå av den politiska satiren över ett land som under tre decennier slets itu av politisk, etnisk och religiös chauvinism.
Samtidigt kan jag inte låta bli att se romanen som en reseskildring. För med sin filmiska blick gör huvudpersonen en flygande rundresa och ger läsaren en guidad tur i ett land som trots kriget och diverse andra katastrofer som drabbat landet – som tsunamin 2004 som dödade nästan 40 000 och de tre blodiga bombdåden påsken 2019 – har en nästan övernaturlig förmåga att om och om igen resa sig.
Jag tänker på den buddhistiska termen för återfödelsecykeln, samsara. Människan föds, dör och föds igen, hela tiden under stort lidande. Det är ju en träffande beskrivning också för händelseförloppet i romanen och för Sri Lanka – ömsom paradis, ömsom helvete – ön som på kartan ser ut som en tår som faller från den indiska subkontinenten.
