Clarice Lispector
Familjeband
(Laços de família, 1960)
Övers. Marianne Eyre, Arne Lundgren och Örjan Sjögren
Bokförlaget Tranan, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2012
Familjebands 13 noveller av brasilianska författarinnan Clarice Lispector är skrivna under närmare tjugo år fram till 1960, där den äldsta novellen ”Middagen” är från året före romandebuten 1944 med Nära det vilda hjärtat.
Kvinnor är huvudpersoner i de flesta av Familjebands noveller. Ofta en kvinna ”omgiven av burar, instängd av stängda burar” som i samlingens skruvade slutnovell ”Buffeln” där den namnlösa huvudpersonen besöker ett zoo för att hata futtigheten i ett liv, som liksom det egna är ”sammanflätat med försiktighetsåtgärder”. Fast även om det absurda upplägget i ”Buffeln” inte är typiskt för Lispector så har hon ett register där också det bisarra och dråpliga ryms.
Annars uppehåller sig novellerna i Familjeband vanligtvis vid mer vardagliga situationer som skildrar kvinnor instängda i småborgerliga övre medelklassmiljöer på 40- och 50-talen. Kvinnor som socialt inte finner sig tillrätta och som utan att kunna sätta ord på det inte trivs i sin underordnade roll gentemot sina män. Män som fast de inte ägnas någon närmare porträttering framstår som självklara inför sig själva och som aldrig ifrågasätter sig själva, män som spelar med och hö-hö:ar sig fram i livet. Som i ”Födelsedagen”, en slapstick light om firandet av en 89-årig mamma som med ålderns rätt ser igenom allt och alla, som förfärar gästerna och håller på att ställa kalaset på ända när hon loskar på golvet och kräver vin i glaset.
Lispectors porträtterade kvinnogalleri nöjer sig sällan med sakernas tillstånd utan söker något bortom sina liv. Oftast inte medvetna om vad det är de söker mer än att de söker något. En oro och frustration, en besvikelse och ångest driver dem. Återkommande i novellerna är kvinnor som betraktar sig i spegeln som för att försöka upptäcka någonting bortom håret de kammar, som för att se sig själva i ögonen. Men här finns också berättelser om kvinnor som ljuger till sig en stunds lycka eller tidsfördriv för att vid berättelsens slut vara tillbaka vid ruta ett. Som i öppningsnovellen ”En ung kvinnas dagdrömmar och berusning” där frun och hennes man bjuds på restaurang av makens framgångsrike affärsbekant. Hon blir full och tycker att bekanten trycker sin fot mot hennes under bordet, och stirrar ned i hennes urringning. I baksmällan dagen efter kallar hon sig själv både slampa och slarvmaja och ålägger sig att skura väck hemmets all skit. Eller som Laura i ”Avbild av en ros” som ägnar hela dagen åt att förbereda sig för en bjudning, och medan hon väntar på att mannen ska komma hem uppfylls av ”den oväntade idén” att skicka rosor i förväg till värdinnan. Men som sedan inte kan bestämma sig för om hon ska buda de vackra rosorna med hembiträdet eller behålla dem själv.
Det är knivskarpa porträtt av kvinnor som alls inte saknar vilja, men det är en vilja de inte får utlopp för och som istället för att ge självsäkerhet och vara en kraft till förändring stänger in dem i en känsla av otillräcklighet och frustration.
Men novellerna ger också prov på den tidiga Lispectors besatthet av observation och detaljer. Som i ”Middagen” där berättaren iakttar en restauranggäst ”i sextioårsåldern, lång, korpulent, hade vitt hår, täta ögonbryn och kraftfulla händer. På ena fingret ringen som symboliserade hans styrka. Han satte sig bred och stadig”. Eller som mannen i ”Matematiklärarens brott” som begraver en annan hund än sin riktiga för att få rätsida på sitt brott, sin skuld och sitt straff och därmed äntligen bli en människa.
Familjeband gavs ut på svenska redan 1986 av det nu avsomnade förlaget Nordan som drevs av uruguayare i exil. I Tranans utgivning av de 13 novellerna är sex nyöversatta av Örjan Sjögren, övriga översatta av Marianne Eyre förutom en av Arne Lundgren. Hade jag fått önska något ytterligare som fanns i den förra upplagan så är det ett förord. Och att novellerna hade varit daterade. Men det är randanmärkningar. Framför allt heder åt förlagets fortsatta satsning på Lispectors författarskap – hittills sex volymer – och åt översättarna av Familjeband för att samlingen nu finns i ny utgåva.
