Recenserat
Allt kan bli poesi och hela världen ingår
Yang Lians poesi är fylld av vågade språkbilder och metaforer, samtidigt som den är handfast och närvarande. De omfattande frågeställningarna, ibland världsomvälvande, och de djärva ordlekarna får Karavans recensent Yrla Dentén att förorda en ytterst långsam läsning.
Yang Lian
Ett lyckligt spökes anteckningar
Översättning: Erling Hoh
Efterord: Jonas Modig
Rámus förlag, 2019
Koncentriska cirklar
(同 心 圆, 1999)
Översättning: Susanna Hua & Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Wanzhi, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2019
Trots att jag redan från början visste en hel del om den kinesiske poeten Yang Lian och hans omfattande och på många sätt imponerande poetiska livsverk är det genast något som stör mig när jag påbörjar läsandet av hans dikter i Koncentriska cirklar och Ett lyckligt spökes anteckningar. Jag är mycket medveten om hans ambitiösa, bildade, konstfulla förhållningssätt till litteraturen och poesin i stort och till sitt eget skrivande, men det hjälper mig inte i mina första möten med texterna. Hans vågade vridningar av bilder, hans sammansättningar av motsatser och förmänskligande av allsköns ickelevande ting vill inte riktigt landa rätt till en början. Det kommer att kräva mycket tålamod innan jag hittar vägar in.
Poeten Yang Lian föddes i Schweiz 1955, där hans föräldrar arbetade som diplomater, och han växte därefter upp i Peking. Under kulturrevolutionen skickades han ut på landsbygden för att omskolas och han var där verksam som dödgrävare. Han påbörjade sitt skrivande på 1970-talet och ingick som ung i gruppen kring den underjordiska tidskriften Jintian (”Idag”). Yang Lian befann sig i Nya Zeeland 1989 när händelserna på Himmelska fridens torg inträffade och han deltog aktivt i protesterna på distans, vilket resulterade i att hans böcker förbjöds och att hans medborgarskap drogs in. Yang Lian har sedan 1990-talet varit bosatt och verksam i Europa, numera i Berlin.
Yang Lian står med ett ben i den klassiska litteraturen, den kinesiska såväl som den västerländska, och det andra i den moderna litteraturen. Han räknas som en av de främsta företrädarna för den modernistiska och experimentella så kallade ”dunkla poesin”, där man ofta använt ett flertydigt, gåtfullt bildspråk. Samtidigt understryker författaren i flera texter traditionens nödvändighet för den moderna poesins utveckling.
Ett lyckligt spökes anteckningar (2019) är ett urval ur fyra av poetens samlingar: 无人称 (1991, ”Jaglös”), 面具与鳄鱼 (1989, ”Masker och krokodiler”), 大海停止之处 (1993, ”Där havet stannar till”) och 幸福鬼魂手记 (2002, ”Ett lyckligt spökes anteckningar”). Genomgående i denna omfattande samling finner man författarens typiska och säregna tonläge, som inte är helt lätt att sätta ord på. Är det det mänskliga projektet han talar om? Det att vara människa, att sträva efter frihet, att bära smärtan, att hitta ett sätt att ge uttryck för det? Texterna är sällan konkret politiska, men författarens erfarenheter och historiens smärtpunkter syns ofta igenom och ger färg.
Det är tydligt att författarens idé om att allt kan bli poesi avspeglar sig i texterna. Han låter hela världen ingå, skyr ingenting. Det är livet och det är döden och allt som ryms däremellan. Lians specifika sätt att arbeta med svårtydda bilder ger ytterligare en dimension till innehållet.
När du vaknar är himmelen likstel
ett helt livs anteckningar skingras som stjärnorna
vinden susar i lederna
du kastas omkull som ett vansinnigt vitt ark
(ur Ett lyckligt spökes anteckningar)
Mitt bland dessa vågade språkbilder och metaforer som inte går ihop, är Lians lyrik handfast, närvarande och pågående i samma verklighet som min. Det är just den närvaron som tar mig förbi de i mitt tycke alltför djärva ordlekarna. Jonas Modig menar i efterordet att Yang Lian genom sin formmässiga variation lyckas bibehålla ”en karaktäristisk grundattityd – en sorts otålighet och nyfikenhet balanserad av en underton av sorg och saknad”. Beskrivningen är träffande. För så är det, det råder egentligen ingen brist på variation i vare sig innehåll eller form. Lian leker fritt med stämningar, pauser och perspektiv. Ändå händer något märkligt när omfånget är så stort som i Ett lyckligt spökes anteckningar; det blir efter en längre stunds läsning lite ”lika samma” av dikterna. Uppställningen, tilltalet, språkleken är densamma och jag märker att jag slutar lyssna efter vad dikterna säger. Jag måste anstränga mig ytterligare för att liksom ta mig förbi det ”Lianska” i dikten och hitta in i den. Jag måste ta mig förbi enformigheten i det formmässigt experimentella. Kanske är det så det fungerar? Dikternas ofta massiva budskap, djupa insikt, världsomvälvande frågeställningar, om än ibland i den aldrig så lilla detaljen, ryms inte i något annat än en ytterst långsam läsning. Man måste stanna upp och vränga orden några varv, så som dikten själv gör med sitt material, för att riktigt greppa den och öppna den.
Yan Lian menar i sitt förord till Koncentriska cirklar att den är en ”extrem bok om exil”, där ordet exil skall förstås i relation till människans grundläggande situation och öde. Med förklaringsgrund i de två kinesiska tecknen som skapar ”exil” finner författaren betydelser som ”flyta, rinna” och ”förintelse, död”, associationsmöjligheterna vidgas och det är den passionerade, mödosamt skapade poesin vi skall läsa in snarare än det politiska känsloutbrottet. Yang Lian skriver själv att han utvecklat formen och strukturen tydligare i denna diktsamling, gjort den mer ”artificiell”. Poetens korta men innehållsrika förord ger en mycket bra utgångspunkt för läsningen och genom hans ”poetik” dechiffreras mången gåta, om än långt ifrån alla.
Men det är viktigt att kunna läsa Koncentriska cirklar också utan den förkunskap, visserligen betydelsefull, som författarens förord ger. Om jag på allvar ska lyssna till Yang Lians tankegångar om en allomfattande poesi och poesi som vårt enda modersmål, måste dikten kunna läsas, intas och brukas utan villkor, oavsett läsning. Oavsett tolkning. Och när jag väl tagit mig förbi allt det där som skavde initialt tror jag verkligen att den håller även för det. Här, där poesin är vårt första språk, vårt tankespråk, finns det oundvikliga uttrycket, det avskalade, det sanna. Kanske så som varje kommunikativ ansats egentligen skall uttalas.
Det finns givetvis många paralleller mellan texterna i Koncentriska cirklar och Ett lyckligt spökes anteckningar. Även om den förstnämnda på grund av sin formmässiga uppbyggnad kan tyckas långt mer svårpenetrerad och komplicerad är det i slutändan den som i alla fall jag har lättast för att ta till mig. Jag uppskattar att det upplevt personliga stundtals får ge plats åt explicita referenser och rena fakta. De stränga formmässiga ramarna leder mig framåt i dikterna och ger en tydligare riktning genom den poetiska labyrinten. Den typen av formexperiment kan i vissa verk stå i vägen och skymma, men här har det faktiskt en motsatt effekt. Kollagetekniken, där små fragment länkas samman i ständigt vidgande cirklar, fungerar som en generator för att flyta vidare.
Sammantaget är det svårt att inte imponeras av Yang Lians poetiska universum och även glädjas över att han nu finns tillgänglig på svenska. Genom sitt poetiska arbete håller han sin ambitiösa ansats levande och fyller den med innehåll. Under en festival i Berlin 1991 fick Lian frågan om var ljuset fanns i hans ofta så mörka dikter. Låt mig avsluta med det svar han gav: ”Poesin är mörker, men att jag skriver – det är ljuset.”
