Recenserat
Till sist måste tornet falla
R.F. Kuang
Babel eller om våldets nödvändighet
Den hemliga historien om Oxfordöversättarnas revolution
(Babel Or the Necessity of Violence: An Arcane History of the Oxford Translators Revolution, 2022)
Översättning: Fredrika Spindler
Albert Bonniers förlag, 2024
När jag läser Rebecca Kuangs fantastiska 600-sidiga roman Babel, fullproppad med
historiska, politiska och språkfilosofiska tankespår, minns jag plötsligt när jag för länge sen läste ungdomsböckerna om Singleton som handlar om en svensk pojke i brittisk internatskolemiljö under tiden direkt efter andra världskriget. En konstig association så klart, men ändå inte orimlig. För i Babel följer vi den unge studenten Robin Swift och hans tre kompisar, Rami, Letty och Victoire, två killar och två tjejer, tre färgade och en vit, på en märklig färd till och från den dåtida lärdomens högborg, Oxford. Deras mål, eller snarare tilldelade uppdrag, är att studera på ett avancerat, fiktivt, internat, ”Det Kungliga Institutet för Översättning”, även kallat Babel.
Robin Swift heter egentligen något annat, han föds med ett kinesiskt namn som förblir en hemlighet. Däremot får vi veta att han har adopterats, eller mera korrekt bortförts, från Kanton av den berömde professorn i kinesiska, Richard Lovell. Han är en av flera begåvningar från imperiets periferi som handplockats för speciella uppdrag i maktens centrum.
Romanen utspelas i slutet av 1830-talet, när det brittiska imperiet är på uppgång men ännu inte nått sin höjdpunkt. Robin och hans vänner får lära sig hur mysigt det är på ett brittiskt internat med te och scones i vackra rum och med obegränsad tillgång till all världens litteratur i de fantastiska Bodleian Libraries. De kan se fram emot en privilegierad tillvaro. Ett liv som är helt olikt det de hade fått om de blivit kvar i sina bedrövliga hemländer, försäkrar professor Lovell.
Det hela låter för bra för att vara sant och det är det också. Om våldets nödvändighet är undertiteln på boken. Vad våld syftar på börjar man efter hand ana. I ljuset av den senaste tidens händelser kan man också läsa Babel som ett möte mellan det förflutnas upproriska och ockuperande studenter och nutidens.
I Johan Svedjedals litteraturvetenskapliga studie om Singleton-serien skriver han om huvudpersonen Gunnar: ”Ja, det var mycket han hade att tacka skolan för. Kanske viktigast av allt – Singleton hade lärt honom att spela spelet …” Robin Swift får också lära sig spela spelet. Det lilla spelet, som handlar om skolan – Babelinstitutet – och dess krav, dess hierarkier, dess inbyggda rasism och pennalism. Sedan, och allt eftersom tiden går, ser han också konturerna av det stora spelet, det globala spelet som finns under och bakom allt och som är romanens egentliga innebörd och ärende.
Den lärare som ansvarar för säkerheten på Babel, den regelstyrda ordningen anno 1837, heter professor Playfair. Det är en bitter ironi men också romanens inverterade sanning.
Fakta och fiktion, underhållning och höglitteratur blandas hejvilt i detta verk. Dickensaktig realism samsas sensationellt väl med fantastik och fantasy. Babelinstitutet är till allt annat en variant av Harry Potters skola Hogwarts. Här försiggår också trolleri.
Språkstudierna äger rum i själva Babel, ett åtta våningar högt torn, och när slutexamen närmar sig får de bästa eleverna flytta högst upp och arbeta med ”silverhantverk”, graverandet av silverplattor med ”parord” på olika språk. Silverplattorna ger dess ägare möjligheter och förmågor som är ren magi – eller om man så vill ren makt. Robin Swift tvingas inse att han inte kommit till Oxford för att ”studera” eller ”utveckla sig själv” eller ”forska om översättning”. Det är imperiet som vill ha honom. Tolkning är maktutövning.
Hur det fungerar i verkligheten får vi erfara mot slutet av boken när Robin och hans kompisar forslas till Kanton för att hjälpa de brittiska handelsmännen att med föregivet lagliga medel säkra den för England och västvärlden så välsignelsebringande opiumhandeln. Här, i upptakten till det första opiumkriget, och i mötet med guvernören Li Zexu som vill rädda Kina från opiet och som därmed i västs ögon blir en avskyvärd illiberal sabotör, ser vi vad britterna menar med fair play. När kineserna inte viker sig återstår bara våldet.
Men Robin har fått nog. Han vill göra motstånd och han vet hur och var han ska finna det.
I Mikael Wiehes sång ”Keops pyramid” heter det att Babelstornet störtade samman när de där uppe och nere inte längre förstod varandra. Här är sensmoralen den motsatta: det är när de där nere på allvar förstår vad de däruppe säger som tornet är dömt att falla.
