Recenserat
Den allvarsamma leken
Kärlek x 21
Afrikanska noveller
Red. Ama Ata Aidoo
Översättning: Lena Langborg, Susanne Ljung Adriansson, Joakim Sundström, Anita Theorell, Boel Unnerstad och Cajsa Zerhouni
Bokförlaget Tranan, 2010
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2011
Ama Ata Aidoo, vars Sister Killjoy tillhör de moderna afrikanska klassikerna, sade en gång i en intervju att hon inte kunde skriva om kärlek i Afrika. Lyckligt nog ändrade hon sig, skrev Förändringar (Changes 1991, kom på sv 2002), och tog sig an uppgiften att skriva om kärlek i storstaden utifrån den ”andra” hustruns perspektiv. Hon har medgivit att romanen var en läxa i att ”äta upp sina egna ord”.
Aidoos tvekan inför kärleken som tema hade, som hon skriver i förordet till Kärlek x 21, att göra med vanan att se kärlek som avskuren från samhället och från historiska krafter. ”Ett klart problem med kärleksberättelser”, inleder hon, ”är att i samma stund som man beskriver dem som just detta, börjar läsare och publik att leta efter något lättsamt och sentimentalt.” En aning självkritik ligger det i observationen att afrikansk litteratur sällan betraktats som litteratur om kärlek eftersom den oftare getts uppgiften att skildra föregivet mer akuta sociala teman – korruption, krig, våld, fattigdom.
Men kärlek är sällan lättsam (även om den kan vara sentimental) och dess grunder och konsekvenser är det ofta inte alls. Många av de västerländska klassikerna är berättelser om kärlek: Troilus och Cressida, Heloïse och Abelard, Romeo och Julia med flera. I en av den västerländska litteraturens urtexter, Iliaden, visas kärlekens storskaliga verkningar: bortrövandet av den sköna Helena leder som bekant till krig. Kärleken är, som Aidoo skriver, ”seriös” inte bara i den meningen att känslan och upplevelsen är intensiv utan att den kan förändra de som älskar, deras familjer och de samhällen de lever i. Kärleken, liksom sorgen, hatet, avunden, åtrån och vänskapen, hör till de stora känslor som litteraturen vinner sitt stoff ur. För den som letar finns också en tradition av att skriva om kärlek i Afrika: Ngugi wa Thiong’os Floden mellan bergen, Mariama Bâs Brev från Senegal, Aidoos egen Förändringar, Lewis Nkosis Parningslek, och Abdulrazak Gurnahs Desertion (finns ännu inte på sv).
Några av samlingens noveller visar kärlekens obändiga styrka. Chimamanda Ngozi Adichies ”Upptagen i härligheten” skildrar avgrunden som öppnar sig efter den älskades bortgång då kärleken blandas med saknad och sorg. Den gör det, liksom hos Aidoo, genom att berätta älskarinnans, den andra kvinnans, historia. I Veronique Tadjos novell ”En solig eftermiddag” bränner kärleken lika intensivt som hos Sapfo. Andra noveller visar det spektrum av känslor som kan rymmas under rubriken kärlek, från Yaba Badoes ”Rivalen” till Monica Arac de Nyekos ”Rosenäppelträd”.
I de berättelserna om relationer över kulturgränserna tampas kärleken – ibland idén om kärlek – med andra företeelser om utrymmet. I Doreen Bainganas ”Tropisk fisk” finns, som titeln antyder, mycket lite plats kvar när kärleken, eller åtminstone begäret, göds av exotism och kvardröjande koloniala tankemönster. Också i Nawal el Saadawis ”Slöjan”, som beskriver den mångskiktade relationen mellan en vit man och en arabisk kvinna, är kärleken mer en fråga än visshet. I Leila Aboulelas ”Nånting gammalt, nånting nytt” störs kärleken av olikartade förväntningar och uppdykande hinder: engelsmannen som rest till Khartoum för att fira bröllop tillåts inte vara ensam med sin älskade och jämför sig i en minnesvärd passage med Michael i Gudfadern omgiven av livvakter på utflykt med sin fästmö.
I en av de bästa novellerna, Sefi Attas ”De laglösa”, utvecklas en avig kärlek i och genom en brutal social verklighet. Den unge berättaren, medlem i ett teatersällskap, erkänner tidigt att han är intresserad av kvinnan som flyttar in i huset han disponerar tillsammans med vänner efter att hans familj har mördats. Med intresset växer svartsjukan mot vännerna samtidigt som parets relation präglas av avvaktan och oavhängighet. Storheten i novellen ligger i att sammanhanget, den turbulenta period i Nigerias historia berättelsen utspelar sig i, är mer än fond. Personerna är en del av den verklighet de lever i, den är en del av dem, och de känslor och band som uppstår emellan dem hör till densamma. Kärleken svävar inte ovanför verkligheten utan vecklas ut genom den – i det här fallet sporrad av den sammanblandning av verklighet och fiktion som sker när teatersällskapet börjar ”spela” sig själva och inleder en rånarturné.
Attas novell visar styrkan i antologin Kärlek x 21: den behandlar kärleken som ett seriöst tema. Den litterärt gestaltade kärleken i Afrika lever mitt i det liv som också fylls av praktiska behov, sociala konflikter, historiska konsekvenser, möjliga och omöjliga drömmar. Det är kärlek som är både universell och omisskännligt lokal.
