Recenserat
Egensinnig röst i uppfriskande reflektioner
Yoko Tawada
Talisman/Förvandlingar
(Talisman 1998, Verwandlungen 1996)
Övers. Linda Östergaard
Ariel förlag, 2009
Recensionen har publicerats i Karavan nr 1/2010
Det finns texter som trots ett litet format är så innehållsrika att de ger mer föda åt tanken än mången tusensidig roman. De två korta skrifter av Yoko Tawada, Talisman och Förvandlingar, som nu föreligger på svenska i en volym tillhör denna kategori. Den ena är en samling essäer, den andra består av ett antal föreläsningar i poetik.
Även om ett återkommande tema i dessa texter är den problematik och de möjligheter som skapas när en människa börjar leva i ett främmande språk, är det svårt att med några få ord sammanfatta vad dessa handlar om. En idé läggs fram och ges en oväntad tolkning, som leder över till en ny infallsvinkel vilken ger uppslag till åter nya idéer.
Ibland kan reflektionerna verka otroligt långsökta, men just därför nya och uppfriskande. Ett exempel är när Tawada upptäcker förekomsten av en viss typ tecken i den japanska översättningen av några av Celans dikter och utifrån detta drar slutsatsen att dessa dikter ”blickar in” i japanskan, som om diktaren på något sätt skulle ha förutsett denna översättning i sitt skrivande. Ett annat exempel är då hon vid läsningen av en novell av Kafka får intrycket att den skulle vara översatt från klassisk japanska, vilket utvecklar tanken om att vissa originaltexter är skrivna som om de var översatta från något okänt språk. Detta utvecklas till ett argument som försvarar tolkningens frihet och översättningens egenvärde, något som utmanar många gängse dogmer.
Andra gånger ger Yoko Tawada sig in i en fritt fabulerande etymologi, som när hon från Schweiz reser med tåg genom tunneln under S:t Gotthard och väl ute på den italienska sidan gör en egendomlig iakttagelse. Flera platsnamn, som Ariolo, Lavorgno och Como, innehåller alla två o:n och detta tycks ha att göra med de två mörka och runda öppningarna till tunneln under bergmassivet. Som ett exempel på hennes smått bisarra humor kan här nämnas att när hon upptäcker att även hennes eget förnamn innehåller dessa två o:n "oroar" det henne så att hon fortsättningsvis väljer att skriva sitt namn med japansk skrift.
I en text fascineras Tawada av de japanska ”spöken” som gömmer sig bakom texten när man skriver e-mail på en dator på vilken japanska installerats. Ibland när hon skriver på tyska blir något fel och japanska skrivtecken dyker upp i de tyska orden och avslöjar dunkla meningar bakom den oskyldiga tyska hon egentligen tänkt skriva. En nykter läsare kan kanske se det som absurt att de slumpmässiga fel som uppstår i ett datorprogram skulle bära på ett budskap, men det hon här skriver om är i själva verket en reflektion över den drift vi människor har att finna mening även i det godtyckliga.
Många av de korta texterna har ett antropologiskt perspektiv, men inte av ett vetenskapligt slag. Det handlar snarare om en sorts fabulerande antropologi skapad av den som kommer utifrån och med ett barns naiva blick förundras över märkliga seder och beteenden.
Yoko Tawada, som är uppvuxen i Japan, flyttade redan som tjugoåring till Tyskland, men den analys hon gör av Tyskland och Europa är långt ifrån den schablonmässiga polarisering mellan det mystiskt österländska och det kyligt upplysta och rationella västerlandet somman ofta möter. För henne är det snarast Europa som visar sig fullt av animism och skrock. Ofta är tonläget humoristiskt, ibland bitskt ironiskt. Vassast är texten om «Europas manliga figur», denna malliga varelse som berömmer sig av att kunna kritisera sig själv, samtidigt som denna kritik blir ännu ett medel att dominera världen utanför Europas gränser.
Trots att Tawada har japanska som modersmål och upprepade gånger skriver om sin oförmåga att behärska det tyska språket debuterade hon som författare på tyska i mitten av 1980-talet. Hon har varit mycket produktiv både på tyska och japanska som poet och prosaist men har inte givits ut i Sverige tidigare. En sådan egensinnig röst i den nutida litteraturen förtjänar större uppmärksamhet även här och vi får hoppas att denna översättning följs av flera.
