Recenserat
Depression och lindring i turkisk modern klassiker
Tezer Özlü
Barndomens kalla nätter
(Çocukluğun Soğuk Geceleri, 1980)
Översättning: Burcu Şahin
Förord: Balsam Karam
Weyler förlag, 2024
Tezer Özlüs (1943–1986) kortroman Barndomens kalla nätter, som nu kommit på svenska i Burcu Şahins gedigna översättning, räknas som en modern klassiker i Turkiet. Det är både en självbiografisk redogörelse och en skildring av en ung nation i rastlös förändring.
Den namnlösa kvinna som för ordet växer upp i en mindre landsort med två syskon, mamma, pappa och farmor. Tiden är 1940- och 50-tal, framtidstrons brösttoner dominerar det offentliga livet. Fadern, som är skolinspektör med militära ordningsideal, har i hemmet inrättat ett altare för Atatürk. Farmodern är muslim, hon representerar en äldre och mer stillastående tradition. Modern, som är lärare, ser vi inte mycket av. Systern Süm är desto viktigare.
Men här finns också en aktör som trots sin kroppslöshet är nära nog allestädes närvarande och egentligen lika central som berättaren, eller snarare förenad med henne: depressionen. Tänk då depression i alla upptänkliga stadier – nedstämdhet, tvångstankar, letargi, paranoia, känsla av att inte ingå, nihilism. Det börjar redan i unga år:
Självmordstankar förföljer mig. Dag som natt funderar jag på att ta livet av mig. Det finns ingen uppenbar anledning. Det går att leva liksom det går att inte leva. Endast en oro. En oro som driver mig till att försöka dö.
Från denna nollpunkt, vars orsaker förblir outsagda, slungas den unga kvinnan trots allt ut i livet. Istanbul först, där hon sätts i katolsk skola, lär sig tyska. Senare Västberlin – nu är vi alltså framme i 1960-talet – där hon tidvis bebor ett hus som tillhör ”en av Tysklands mest inflytelserika författare” (man skulle gärna vilja veta vem det är). Och så åter till fosterlandet – men där hinner sjukdomen, som väl aldrig varit särskilt avlägsen, ikapp, springer om, tar över fullkomligt.
24 år gammal läggs kvinnan in på klinik, får elchocker, sprutor, rubbet. Fem år försvinner i en malström av dvala och förnedring, innan hon – så tycks det i alla fall – i romanens avslutande fjärdedel får kontakt med försoningens ljus och till och med börjar uppfatta de svåra erfarenheterna som omistliga. En man hon nyss träffat spelar härvidlag stor roll: ”De slitsamma åren har visst inte brutit ner mig utan tvärtom fått mitt hjärta att mjukna. De har lärt mig att det vackraste som finns är att älska en annan människa, att smeka en annan människa, att hänge sig åt njutningen i att kroppsligt förenas med en annan människa.”
Denna kronologi bildar visserligen en berättelsens ryggrad, men det som gör Barndomens kalla nätter speciell är just dess nyckfulla, ibland drömlika förflyttningar i tid och rum. Härav också de många tempusbytena, som till en början kan vara en smula förvirrande. De minnen som pulserar genom texten är ofta mer representativa än specifika. Man kan få intrycket av att författaren inte velat fördjupa dem, antingen de är för smärtsamma eller tråkiga.
Språket skiftar mellan ett ibland lite monotont uppräknande och lyriska utvikningar. Parenteserna är välgörande, de upprättar en distans både till berättelsens nu och till den som berättar.
Jag upplever annars denna roman som bitvis en aning stum. Kvinnan är liksom fjättrad vid sig själv – insulär, skulle jag säga. Världen och omgivningen flimrar förbi, egal och löjlig, en olägenhet.
Inte enbart så. Männen behövs, om så bara som lindring. De förblir dock ansiktslösa, håller inte måttet, viftas bort. Tre gånger är kvinnan gift. Vid ett av bröllopen är hon full och begriper inte vad hon gör där, det handlar i alla fall inte om kärlek. Vad man ändå måste framhålla är att hon inte ger upp. På sätt och vis försöker hon göra just det, år efter år, men något i henne vägrar att förlora.
Själv förlorade Tezer Özlü till sist, alldeles för tidigt. 42 år gammal dog hon i bröstcancer. Tre böcker hann hon ge ut.
