Recenserat
En 1300-talsförfattare som skriver vad som faller honom in
Nu finns Kenkōs banbrytande verk äntligen på svenska! Stilla stunders tankar har levt vidare genom seklerna och eldat på diskussionen om japansk estetik. Det är en utmanande klassiker, fylld av motsägelser, som får läsaren att tänka om och prova nya förhållningssätt. Herbert Jonsson har läst den nya översättningen.
Yoshida Kenkō
Stilla stunders tankar
(Tsurezuregusa)
Översättning: Vibeke Emond
Ellerströms, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2016
Det är mycket välkommet att denna japanska klassiker från det tidiga 1300-talet nu har översatts till svenska. Tsurezuregusa, som i sin svenska version fått namnet Stilla stunders tankar, har haft ett långtgående inflytande över japansk estetik och filosofi och kan rekommenderas som självklar läsning för var och en som intresserar sig för japansk kultur.
Vi vet inte mycket om författaren, Yoshida Kenkō, även om en del av hans liv skymtar förbi i det sammelsurium av texter som detta verk utgörs av. Som ung verkar han ha försökt sig på en karriär vid hovet, men av någon anledning övergav han den banan för ett enkelt liv i avskildhet som buddhistmunk. Hans verk har beskrivits som en samling essäer, och har jämförts med Montaignes essäer, men även om det finns vissa likheter är skillnaden mellan dem stor. Mer träffande är nog den beskrivning av verket som en föregångare till James Joyces inre monologer, som har föreslagits av Shuichi Kato i dennes japanska litteraturhistoria. Som Kenkō själv skriver i sitt korta förord är detta en samling anteckningar, helt utan sammanhang, av de tankar och infall ”som glimtar förbi” i hans inre.
Jämför man detta verk med föregångare inom den genre av spridda anteckningar, som fått namnet zuihitsu på japanska, är det just denna brist på rationalitet som är det mest iögonfallande. I Kuddboken av Sei Shōnagon från 1000-talet (utkommen på svenska 2012, övers. Vibeke Emond) eller Hōjōki (”Anteckningar från min hydda”) av Kamo no Chōmei från 1200-talet (ännu ej översatt till svenska), vilka är nog så fragmentariska i sin form, möter man ändå författare som försöker framstå som konsekventa i sin livshållning och i det budskap de vill förmedla.
Kenkō, däremot, tycks skriva vad som faller honom in. Det som lovordas och beundras på ett ställe kan framställas som meningslöst och löjligt på ett annat. Det som hävdas med emfas i en anteckning motsägs strax i en annan. Det utmanar oss som läsare och tvingar oss att tänka om, prova ett nytt perspektiv och argumentera mot eller med texten. Även om många diktare, konstnärer och forskare har hämtat inspiration från dessa texter, har man oftast valt vad som passat den egna estetiken, de egna idéerna och sorterat bort annat.
De olika kapitlen, som är av mycket varierande längd och struktur, rör sig mellan ett flertal olika genrer. En stor del av dem är egentligen inte essäer, utan utgörs av olika slags berättelser och anekdoter. Det finns flera längre utkast till romantiska noveller, imiterande den prosalitteratur som började skrivas av hovdamer några århundraden tidigare. De tar ofta formen av idealiserade porträtt av aristokratins eleganta förehavanden och höviska kärleksaffärer. Större till antalet är dock en typ av mer burleska historier där det komiska och groteska blir mer framträdande. Här finns berättelsen om den buddhistmunk som, berusad under en fest, trädde en gryta över huvudet och fastnade i denna, så att han till slut fick offra både öron och näsa för att komma loss. Här finns också porträttet av den excentriske munken Jōshin som hade en passion för en viss sorts rotfrukt, som han mumsade på i de mest otänkbara situationer och kom att förslösa ett helt arv på.
Ännu ett exempel värt att nämna är den märkliga historien om en man som, attackerad av fiender, försvarades av de rättikor han åt med vördnad varje dag. Hans starka övertygelse att rättikor var den bästa medicin man kunde ta för alla tänkbara krämpor fick en sådan lyckosam effekt. Många av dessa anekdoter framställs som berättelser i sin egen rätt, men ofta, som i fallet med rättika-soldaterna, används de för att illustrera någon form av sensmoral, även om den i detta fall kan upplevas som ganska dubiös.
En annan kategori av texter är betraktelser av människans agerande i samhället. Många handlar om hur man bör uppföra sig i olika sociala sammanhang, i synnerhet om man tillhör den högsta aristokratin. I vissa fall rör det sig om ganska objektiva beskrivningar av gamla sedvänjor, som oftast ger en bild av vad som ansågs vara rätt och förfinat i äldre tider, men många gånger levereras en bitsk kritik mot olika former av uppblåsthet och självupptagenhet. Bullriga människor med stort ego som, utan djupare kunskaper och förfining, ändå vill visa sig belevade blir ofta måltavla för författarens vassa tunga, och man kan här skönja ett klassförakt riktat mot okultiverade uppkomlingar och lantisar som avslöjar Kenkōs egen bakgrund som hög ämbetsman vid det kejserliga hovet.
Samtidigt har många av dessa kommentarer en giltighet långt utanför en sådan begränsad historiserande läsning, för även en modern läsare kan känna igen frustrationen över okunnighet och ytlighet framställd som mästerskap. Intressanta är också de avsnitt i vilka Kenkō för resonemang som får tankarna att gå till en nutida vänsterintellektuell. Ett exempel är kapitel 142 där han reflekterar över det orättfärdiga i att straffa inbrottstjuvar. Om någon stjäl, skriver han, är det för att denne tvingats till det av nöd och fattigdom, och det är orimligt att man ska bestraffa någon som redan lider. Ansvaret för sådana brott ligger snarast hos en orättfärdig regim som misslyckats med att ge folket mat för dagen.
Som man kan vänta ägnas en stor del av avsnitten åt buddhistiskt influerade tankar om hur man följer den rätta vägen. Kenkō ger åtskilliga exempel på det meningslösa i att sträva efter världslig framgång och materiell rikedom. Ett enkelt liv i avskildhet uppe i bergen, ägnat åt meditation och kontemplation över årstidernas växlingar, är att föredra framför den jäkt och hysteri som kännetecknar människornas samhälle. Den buddhistiska livssynen återkommer också i en mängd ganska konventionella reflektioner om tillvarons förgänglighet, ett tema som dock, vid ett par tillfällen, ges en originell infallsvinkel då den knyts samman med ett resonemang om att inte skjuta upp det som är viktigt i livet; den som aldrig kommer till skott och hela livet bara förbereder sig, kommer till slut att dö utan att ha åstadkommit något av värde.
De texter som har haft störst inflytande är dock de mer filosofiska betraktelser som diskuterar vissa estetiska ideal. Även om Stilla stunders tankar, som nämnts, innehåller många motstridiga perspektiv, är den estetik som det kommit att associeras med den imperfektionens estetik som ofta, om än något stereotypiskt, framställs som kännetecknande för den japanska kulturen. Ett exempel återfinns i kapitel 82, där olika visdomsord citeras, exempelvis ett yttrande av en viss klostermästare vid namn Kōyū som hävdade att det bara “är människor med outvecklad smak som till varje pris vill ordna saker i kompletta och enhetliga uppsättningar. Det är det oregelbundna som är behagligt”. Det asymmetriska och ofullbordade är mycket mer utsökt.
Det mest välkända av dessa resonemang återfinns i början på kapitel 137: “Skall man titta på körsbärsblommorna bara när de står i full blom och betrakta månen endast då den inte är beslöjad av moln?” Denna retoriska fråga blir inledningen till en rad reflektioner över hur förväntan inför och längtan efter det som bara kan förnimmas, det som antyds, men som ännu inte står i full blom, berör oss mycket djupare och intensivare än det som framträder med full perfektion.
Att översätta ett verk som har en sådan stilistisk mångfald är en utmaning, och denna första översättning till svenska lyckas bara delvis. I de längre berättelserna, i synnerhet de med mer romantiskt innehåll, har språket en fin rytm och återger mycket av känslan i originalet, men de mer korthuggna och kärva avsnitten förvandlas ofta till något som mer påminner om barnboksprosa. Jag saknar också mycket av humorn och ironin, som är så utmärkande för originalet. Men är man medveten om detta, och att verket även på japanska är mycket ojämnt, kommer man att ha stor behållning av denna översättning. Den förmedlar en rikedom av engagerande idéer, många av dem mer aktuella än någonsin.
