Recenserat
Ett litet mästerverk från Mauritius
Natacha Appanah
Den siste brodern
(Le dernier frère, 2007)
Övers. Ragna Essén
Elisabeth Grate Bokförlag, 2010
Recensionen har publicerats i Karavan nr 2-3/2010
Natacha Appanah, född 1973 på Mauritius, bosatt i Frankrike sedan 1998, har hunnit publicera fyra romaner. Den siste brodern är den första av dem som utgivits på svenska, och Elisabeth Grates Bokförlag kunde knappast ha valt en bättre text för att introducera detta relativt nya författarskap (Appanah debuterade 2003) för en svensk publik.
I den tragiska och gripande berättelsens centrum står Raj, som då vi först får möta honom är en sorgsen och skuldtyngd man på sjuttio år. Huvudparten av berättelsen upptas dock av Rajs intensiva och smärtsamma barndomsminnen, särskilt från hans tionde levnadsår. Sina första år tillbringar Raj i en fattig kåkstad på norra Mauritius, där han lever med en äldre och en yngre bror, en öm, kärleksfull och läkekonstkunnig mor, och en alkoholiserad far som regelbundet och utan anledning brutalt misshandlar sin hustru och sina barn. Den första stora sorgen i Rajs unga liv drabbar honom då båda hans bröder omkommer under ett häftigt oväder och han blir ensam kvar, hunsad och plågad av skuldkänslor. ”Varför har just du överlevt, din klena lilla ynkrygg?”, undrar hans far. För att undfly de plågsamma minnena flyttar familjen till Beau Bassin, strax väster om öns mitt, där Rajs far blir fångvaktare på ortens fängelse.
Det är i Beau Bassin som Raj för första gången blir medveten om livet utanför Mauritius, där andra världskriget rasar. Till fängelset kommer en grupp utmärglade judiska flyktingar, som förvägrats landstigning i Palestina, då de visat sig sakna giltiga inresehandlingar. I denna grupp finns en ung pojke, David, som förlorat sina anhöriga, och med vilken Raj inleder en vänskap som inte kräver många ord, men som är djup och stark. David blir för Raj ”den siste brodern”, någon som kommer att betyda lika mycket för honom som de båda förlorade bröderna, som efterlämnat ett så smärtsamt tomrum i hans tillvaro.
Under en våldsam cyklon lyckas Raj hjälpa David att rymma från fängelset. Under en kort men lycklig tid lyckas Raj, med sin mors vetskap, hålla David gömd i hemmet, men då fadern blir alltmer misstänksam blir situationen till sist ohållbar, och de båda pojkarna ger sig ut på en strapatsrik flykt, som slutar i tragedi och som kastar en mörk skugga över återstoden av Rajs liv.
Detta är en grym och sorglig, men också mycket vacker, berättelse om hur vänskapen kastar sitt ljus över utsatta och plågade människor. Den är skriven på en stram, tät och enkel prosa, med bitvis nästintill lyriska inslag, allt väl återgivet i Ragna Esséns sensibla översättning. Såväl människorna som den i sammanhanget så viktiga mauritiska naturen skildras nyanserat och känsligt. Man kan inte undgå att imponeras av författarinnans förmåga till inlevelse i såväl en sjuttioårig man som en tioårig pojke. Tonträffningen är klockren – ingenting klingar falskt. Både den äldre och den yngre Raj skildras på ett absolut trovärdigt sätt, och greppet att göra båda dessa röster hörbara i berättelsen är smått genialiskt; det skapar en välgörande balans i texten. Den sjuttioårige Raj dignar under en livslång börda av sorg och skuld, som ständigt hotar att bli honom övermäktig. Hade vi enbart fått ta del av hans perspektiv hade mörkret i berättelsen kunnat bli i det närmaste ogenomträngligt. Som det nu är kastar den naive tioåringens okuvliga hopp, trots allt han tvingats gå igenom, ett befriande ljus över vad son annars kunnat bli en nästan outhärdlig skildring av elände och umbäranden.
Denna roman är ett litet mästerverk, som på knappt 150 sidor ger värdefulla inblickar i såväl Mauritius historia som den stora världsbrandens återverkningar också i de mest avlägsna delarna av det forna kolonialväldet. Dess högsta värde består dock i dess lika enkla som starka skildring av basal, självklar medmänsklighet. En stor läsupplevelse i ett anspråkslöst format!
