Recenserat
Håglösa råd från ett proffs
Haruki Murakami
Författare till yrket
(Shokugyou to shite no shoussetsuka)
Översättning: Eiko & Yukiko Duke
Norstedts, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2018
”Jag tror att det är viktigt för en författare in spe att framför allt läsa mycket böcker.”
Den varje år lika Nobelpristippade författaren Haruki Murakami (född 1949 i Kyoto) har kommit ut med en essäbok om skrivandets villkor som jag inte blir klok på. Hur milt neutrala texterna än kan te sig sliter man som läsare sitt hår. Vad är detta för tråkigt vattenkammad prosa? Vilken funktion har till exempel det trista kapitlet ”Priser” där Murakami på ett långrandigt vis försvarar sig mot priser han inte fått? Och detta med att en författare bör löpa minst en timme om dagen är en skymf mot rörelsehindrade skribenter.
Nå. Redan i det första kapitlet ”Är författare ett generöst släkte?” blir jag misstänksam: får veta att författare inte tål varandra. De kan inte bli vänner, de kan absolut inte samarbeta. Murakami påminner här om en arg liten gläfsande hund. Personligen har jag många vänner som är författare och jag har skrivit en diktsamling tillsammans med en annan poet. Men det är kanske olika regler för olika författare? Jaja.
Även om Författare till yrket är blodfattig, tråkig och sällsynt flack är den fin ibland. Vissa av de råd han kommer med äger en slags professionell kraft. Inte för inte har han varit verksam som yrkesförfattare i 35 år. Ett av de tips han kommer med är att skrivandet ska vara roligt och det är ju bra.
Egenskaper såsom tålamod och koncentration är nödvändiga. Det viktiga är dock friheten: att skriva just det man vill, inte oroa sig för vad andra kan tycka. Två ingredienser till behövs för författaren: intellektuellt oberoende och mod. Genom modet går det att få tag i magin – möjligheten att förtrolla och förföra läsaren. I essäböcker är fallet tydligen inte att få fram någon magi …
Trots att Haruki Murakami, denne fantastiske författare, är översatt till 50 språk och har flera miljoner läsare är föreliggande bok i det närmaste håglös, likgiltig och dessutom falskt blygsam. Jag får inte bilden ur huvudet: Murakami i löpspåret, hur han liknar skrivande vid sport (främst baseball) och är ”normal, sund och uthållig” (hans egna ord). Läs hellre den poetiskt raka Att skriva av Marguerite Duras: ”Att ändå skriva trots förtvivlan. Nej: med förtvivlan.”
