Recenserat
Hejdlös dikt fladdrar av alla kast
Yang Lian
Berättande dikt
(叙事诗, 2011)
Tolkning: Susanna Hua och Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Wanzhi, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2021.
Poeters förord till egna diktsamlingar – en svår genre. De är kanske motvilligt skrivna, känns ändå ofta koketta. Eller så är poeten alltför hågad. Delvis så med exilkinesen Yang Lians långa introduktion till den svenska utgåvan av Berättande dikt: lätt skrytsam, bombastiskt kursiverad (”För att nå djupet måste man skapa något nytt”) och full av omdömen som borde vara läsarens sak (”Berättande dikt är ett extremt verk”). Framförallt är Yang Lians teoretiska explikationer av vad han själv kallar sitt magnum opus lika anspråksfulla som nebulösa.
Dagen efter att boken utkommit i Kina år 2011 lät myndigheterna dra in upplagan; man påpekade (korrekt) att en dikt handlar om massakern på Himmelska fridens torg. Berättande dikt, som fullbordar en trilogi där de två föregående heter Yi och Koncentriska cirklar (den senare på svenska 2019), innehåller annars inte mycket explicit politisk dikt. Men den finns, och hör till det som dröjer kvar.
Man kunde kalla Berättande dikt en självbiografisk, stort anlagd gobeläng eller kanske hellre en med självupplevda element uppblandad, kronologiskt upplagd fantasi över ett liv. Tiden och samtiden utgör scenfonden, kan man säga, framhävd av dateringar och geografiska angivelser. Själva dramat är individens eller låt oss säga poetens födelse (i Schweiz, där hans far var ambassadör), barndom och tonår i Peking, och så vidare. Ämnena är legio: släkt, kärlek, död, förändring, landskap, exil, tradition, sorg. Men huvudrollen innehas av språket, eller ska vi säga: det språk som både står på boksidan och svävar intill, som potential, expansiv riktning: ”finns inga ord för nuet”, ”allt är masker” – överallt återfinns rader som hänvisar både till sig själva och bort, vidare, till nästa nu, nästa mask.
Detta är en långdikt, betonar Yang Lian. Är det viktigt? Kanske, för att vi ska vara uppmärksamma på det organiska likaväl som på det tematiska. Det talas om – förordet igen – formalism, om musikaliska principer, med Bachs och Brittens cellosviter i bakgrunden. Det är inte helt lätt att få syn på dessa principer. Indelningen i tre stora block och en massa underavdelningar känns överarbetad. Jag märker strax att jag, hellre än att avnjuta den grandiosa formen, dröjer vid det enskilda.
Skrift, bild, fotografi, skeende, minne och dröm glider i denna kompakta poesi oupphörligt genom varandra. Yang Lians bildspråk – det mesta är i någon mening bildspråk – är ojämnt. Här finns kryptiska eller bara tillkrånglade omskrivningar, surrealistiska maner av högst skiftande karat (”de sugna bröstvårtornas charm”, ”hundens välkokta tårar”), men också ögonblick av gåtfull skönhet. Ett tips är att läsa högt, suddigheten viker lite då, väldiga bågar kan slå fram inuti dikten.
Sovring är Yang Lian främmande; många dikter är mer belamrade än täta. Men det finns överallt passager där han håller igen lite och där läsaren får andas: ofta i början av dikterna, innan metaforiken går upp i varv:
vinden blåser bara åt ett håll blåser honom böjd
vindens ylande förstärker tomheten hammaren slår
mot magsäckens tomhet nattens flytande vätska
materiens sadistiska kvicksilver
Denna strof i skuggan av kulturrevolutionen är från en stark dikt med den skärande sarkastiska titeln ”Omskolning genom svält”. Men den sortens relativt stillaliggande scener är alltså långt ifrån kännetecknande: de är den självsvåldiga gränslöshetens undantag.
Översättningen? Det omständliga och invecklade ligger säkert redan i originalet. Susanna Hua och Anna Gustafsson Chen har fått fram en ton, och för det ska de ha beröm. Denna ton fladdrar visserligen nästan sönder ibland av alla kast, men den finns där och håller på sätt och vis ihop en fullkomligt hejdlös text.
