Recenserat
Helig skapelsemyt i lyckad tolkning
Josely Vianna Baptista
Mitt barocka land. De himmelsblå palmträden
(Roça barroca, 2011)
Översättning: Ulla M Gabrielsson
Edition Diadorim Arts, 2020
Texten publicerades i Karavan nr 3/2020
När portugiserna landsteg i dagens Brasilien år 1500 täcktes stora delar av kusten av ett långt bälte med tropisk vegetation – Atlantskogen – varav endast mindre rester återstår idag. Till de ursprungsfolk som odlade en muntlig berättartradition i denna del av Sydamerika hör mbyá-guaraní. På 1940-talet fick den paraguayanske forskaren León Cadogan möjlighet att nedteckna deras heliga sånger, vilka sedan publicerades i spansk översättning under titeln Ayvu rapyta. Närmare våra dagar har den brasilianska poeten och översättaren Josely Vianna Baptista inte bara tolkat några av dessa sånger till portugisiska, utan också gått i lyhörd poetisk dialog med dem i sina egna dikter. Det sammantagna resultatet publicerades i Brasilien för knappt ett decennium sedan.
Svenska läsare kan nu genom översättaren Ulla M Gabrielssons försorg och smidiga tolkningar ta del av detta fascinerande projekt. Jämte två introducerande texter av Vianna Baptista rymmer Mitt barocka land. De himmelsblå palmträden de tre inledande amerindianska sångerna på både guarani och svenska. Denna skapelsemyt blir en ingång till en världsbild som de flesta av oss inte vet något om, där en gudom får sin livskraft av kolibrin Maino. Livet och världen tar form ur kaos och mörker, och bland de uråldriga livsformerna återfinns de blå palmträd som bokens titel åsyftar. Den förste Fadern, som bär namnet Ñamandu, betraktar sin egen skapelse:
Då han ensam hade alstrat det framtida talets källa;
då han ensam hade alstrat lite kärlek;
då han ensam hade skapat en liten helig sång,
satt han länge i djupa tankar:
Med vem ska jag dela talets källa?
Med vem ska jag dela kärleken?
Med vem ska jag dela orden i den heliga sången?
Den amerindianska muntliga traditionen har inte självklart varit en del av den brasilianska litteraturen, som tvärtom ofta vänt indiankulturernas berättelser ryggen. Men det finns en viktig underström: jesuitprästen José de Anchieta skrev en del dikter på tupi-språket, och under romantiken och inte minst under modernismen kunde det indianska arvet lyftas fram som ett led i landets frigörelseprocess från den europeiska och portugisiska kulturen. Josely Vianna Baptistas projekt springer ur en lyhörd respekt för dessa andra röster som landet hela tiden rymt, även om de inte alltid varit en del av det officiella kulturarvet. Med hennes egna ord är de dikter hon skrivit själv ”ett försök att föra en dialog med guaranísångernas sofistikerade ljudmönster vid en korsväg där det arkaiska möter det moderna i hybrida blandformer”. Den föresatsen lyckas hon väl med. I en dikt anspelar hon exempelvis på ursprungsfolkets delvis nomadiska livsstil och dess centrala, paradisliknande begrepp ”yvy marã’ey”, som här översätts med ”det oförstörbara landet” eller ”landet utan det onda”:
kanske finns paradiset
som de äldste skildrar,
men inte bortom de vida
dimbankarna och sargassohavet
utan längs den mödosamma vägen
steg för steg,
utan kompass eller stjärnkartor
på pergament
Den svenska utgåvan är en mångfacetterad läsupplevelse som andas omsorgsfull och inopportun utgivningsglädje – ett intryck som bara förstärks av konstnären Francisco Farias blyertsteckningar av imaginära landskap.
